Sokrates och Platon

Filosofisk bakgrund

Filosofen Herakleitos menade att allt var i en ständig förändring.

Filosoferna Parmenides och Zenon menade att förändring var logiskt omöjlig.

Pythagoras framförde tanken på att allting är matematik.

Sofisterna menade att det inte fanns säker kunskap och inga universella värden.

Sokrates

Sokrates (469-399 f.Kr) var athenare från medelklassen. Under sina sista år skall han ha diskuterat viktiga frågor med olika personer i Athen, och samlade samtidigt på sig en skara unga män som följde honom.

Sokrates var god vän med flera av tyrannerna härskade i Athen i slutet av 400-talet. När demokratin återupprättades åtalades Sokrates för “att ha förnekat gudarna och förlett ungdomen”

Han dömdes till döden efter en känd rättegång.

Den sokratiska metoden

Sokrates mor skall ha varit barnmorska och den metod Sokrates skall ha använt vid sina diskussioner kallas ofta för “barnmorskemetoden”.

Genom att ställa frågor till personerna han samtalade med fick han dem själva att komma fram till slutsatserna.

Vid ett tillfälle kunde han på det sättet få en obildad slavpojke att lösa ett komplicerat geometriskt problem.

Den sokratiska frågan

Eftersom Sokrates inte skrev något själv känner vi honom från hans lärjungar Platon och Xenofon, samt Platons lärjunge Aristoteles.

Eftersom Platon, i sina dialoger, i nästan alla fall använde Sokrates som huvudperson är det svårt att veta vad som är den historiske Sokrates tankar och vilka tankar som är Platons och som han bara låter Sokrates vara språkrör för.

Platon

Platon (428-348 f.Kr) var en athensk aristrokrat. Han kom att tillhöra kretsen kring Sokrates och var närvarande vid rättegången mot denne.

Platon kom att grunda en skola i Athen, Akademin.

Han skrev flera verk, de flesta av dem är s.k. dialoger där han låter olika verkliga personer (främst Sokrates) diskutera olika filosofiska problem.

Kritik mot sofisterna

I flera dialoger får Sokrates diskutera med olika sofister och anhängare av sofistiska tankar.

Sokrates/Platon visar här på att det finns universella fakta och förespråkar en etik som inte är subjektiv. Dygderna har sin grund i kunskapen och går att undervisa om.

​

Formerna eller “idéerna”

De motsatta tankar som Herakleitos och eleaterna förde fram (om allt är förändring eller om förändring är omöjlig) kan ses som grund för den mest kända tanken hos Platon.

Platons lösning på problemet är att det finns två världar, en perfekt oföränderlig värld: form- eller idévärlden samt den operfekta och föränderliga sinnevärlden.

Sinnevärlden är den som vi uppfattar med våra sinnen. Allt i sinnevärlden är avspeglingar av den mer verkliga formvärlden.

I formvärlden finns de perfekta förlagorna till allt i sinnevärlden. Genom sitt förnuft kan man nå idévärlden.

Matematiken har en särställning, genom den kan man direkt nå formerna.

Som de högsta formerna placerar Platon “det sanna”, “det sköna” och “det goda”.

(läs utdrag ur Staten, “grottliknelsen”)

Kritik mot formläran

Även om formläran på ett elegant sätt löser problemet med hur förändring både kan vara omöjlig och samtidigt ske så finns det kritik.

Om formerna är något bra, hur kan då otrevliga saker som smuts, hår och annat ha förebilder i formernas värld? Finns den perfekta smutsen?

Om formerna är odelbara, hur kan då flera ting dela på samma egenskap?

​

En annan är att om alla egenskaper återfinns i formvärlden, finns inte egenskapen att ha en egenskap där? Och egenskapen att ha egenskapen att ha en egenskap där osv. Det leder till en oändlig serie.

Platon var själv den förste att komma med kritik mot sin egen skapelse, i dialogen “Parmenides” där den unge Sokrates får diskutera sin lära med Zenon och Parmenides.

Platons politiska tankar

I dialogen “Staten” för Platon fram tankar på en idealstat.

Platon skissar på tre huvudsakliga uppgifter för en stat, 1. en som styr, 2. en som bevarar inre och yttre ordning samt en 3. arbetande.

Statens uppgifter skulle skötas av de bäst lämpade, oavsett bakgrund eller kön.

De grupper som ansvarade för statens styrelse skulle leva utan familj och i personlig egendomslöshet.

Staten skulle ansvara för barnens fostran och upptäcka deras talanger.

På så sätt skulle vän- och släktskapskorruption undvikas och de som verkligen var bäst lämpade skulle få de platser som de förtjänade.

Platon kom dock i en senare dialog “Lagarna” med ytterligare en, mer traditionell, statsteori.

Platons etik

Dialogen “Staten” börjar med en diskussion om hur man skall leva sitt liv. Skall man leva altruistiskt,egoistiskt eller i grunden egoistiskt men i praktiken altruistiskt?

Platon låter Sokrates föreslå en annan väg, att man skall styras av dygder.

(men mer om det kommer vid ett annat tillfälle i kursen)

​