Novellstart

Olika sätt att börja en novell

Börja med en kliché

Det var en mörk

och stormig natt.

“Snobben” av M. Schultz.

Börja med en dikt eller ramsa

Vid det hål, där han slank in � Rödöga pep till Skrynkel-Skinn. � Hörom lilla Rödögas tal: � ”Nag, kom ut till dödens bal!” � Öga mot öga, tand mot tand. � (Håller du takten, Nag?) �

Striden skall sluta på rödfärgad sand. � (Gillar du jakten, Nag?) � Hugg för hugg och stöt för stöt. � (Göm dig! Hör du, Nag?) � Död i kåpa, fel du sköt! � (Se, nu dör du, Nag!)

​

Ur “Ricki-Tikki-Tavi”, Djungelboken. Av R. Kipling 1894.

Börja med att berätta att du berättar en saga

NU SKA NI höra en saga som handlar om bussförare Hugo Berglund. När sagan börjar har han just tagit emot avgiften av den sista påstigande passageraren vid Skanstull, och nu startar han buss numro 144 på sin elfte resa för dagen via Gullmarsplan ut på Huddingevägen mot Örby och Älvsjö till Herrängen och Fruängen.

Ur “Sagan om busschauffören som tänkte att va fan”. Ur “Sagor för barn över 18 år”, W&W 1969.

Börja som en fanfiction av en känd gammal saga

Den vackra Häxdrottningen slog upp elfenbensskrinet till den magiska spegeln. Spegeln var av mörkt guld, mörkt guld likt Häxdrottningens hår som böljade nerför hennes rygg. Spegeln var av mörkt guld och den var gammal precis som de sju förkrympta, svarta träden som växte utanför fönstrets blekblå glas. � "Speculum, speculum", sade Häxdrottningen till den magiska spegeln. "Dei gratia." � "Volente Deo. Audio." � "Spegel", sade Häxdrottningen. "Vem ser du?" � "Jag ser er, härskarinna", svarade spegeln. "Och alla i landet. Utom en." � "Spegel, spegel, vem är det du inte ser?" � "Jag ser inte Bianca."

Ur “Röd som blod” av Tanith Lee. Ur novellsamlingen "Red as Blood, or Tales from the Sisters Grimmer (1983)".

Börja med ett minne

Han mindes hur försiktigt och skickligt mormor brukade hantera hönans kalla uppskurna kropp och dra fram undren därinne: de våta, blänkande, köttluktande tarmslingorna, hjärtats muskelklump, krävan med dess samling av sädeskorn. Hur nätt och prydligt mormor slitsade upp hönan och stack in sin lilla feta hand för att beröva den dess medaljer. Sedan sorterades de upp, några i kastruller med vatten, andra i papper för att senare kanske slängas till hunden.

Ur “Mannen en trappa upp” av ray Bradbury, ur “The Harper's Magazine Reader”, Bantam Books, New York, 1953.

Börja handlingen utan någon som helst beskrivning först

Jag vaknade på morgonen av att Sherlock Holmes stod vid min säng, fullt påklädd. Det förvånade mig, eftersom min vän sannerligen inte brukade stiga upp i ottan. En hastig blick på klockan sa mig att den bara var en kvart över sju. � — Förlåt att jag väcker dig, Watson, sa han. Jag har själv blivit väckt av mrs Hudson och hon i sin tur blev också väckt. � — Vad har hänt? Är elden lös?

Ur “Det spräckliga bandet” av Sir Arthur Conan Doyle. Novellen publicerades första gången i “Strand Magazine” i februari 1892.

Börja med en miljöbeskrivning

Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig, som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man.

Ur “Att döda ett barn”, av Stig Dagerman. Publicerades första gången 1948 på beställning av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, för att få ner hastigheten i trafiken.

Börja med att beskriva något vanligt

Hemma hos min mormor stod en chiffonjé med alla de vanliga saker som finns i en gammal dams ägo. � Där fanns kartor över fjärran öknar, med resvägar utritade tvärs över ödemarkerna. När jag vek ut kartorna låg där i vecken fortfarande torr sand som tillrade ut i knäet. � Där fanns en liten läderpåse med guldmynt, nödvändiga för den som färdas i fjärran land. De ryska fem-rublerna var små, nätta och blanka och tjugo-dollarna med bilden av den stora örnen tyngde i handen och fyllde ut hela min handflata.

Ur “De långa grå tänderna” av Ulf Nilsson, ur novellsamlingen "De långa grå tänderna" Bonniers 1995.

Börja med att beskriva något mystiskt

Egentligen tror jag inte på spöken. Men jag har respekt för dem! Numera har jag det. ��Har du hört talas om Silvertåget? Tågen i Stockholms tunnelbana är antingen blå eller gröna, och nersprayade med klotter. Men Silvertåget är speciellt. Det finns bara ett. Glänsande av metall gnisslar det in på stationerna mellan Fruängen och Ropsten, man vet aldrig när, för det går inte efter någon tidtabell, och man ska akta sig för att stiga på. Man kanske aldrig kommer fram. Det är inget vanligt tåg. Det är ett spöktåg.

Ur “Silvertåget” av Gunila Ambjörnsson, ur “Berättelser från andra sidan” Bonniers 2000.

Börja med en personbeskrivning

MANNEN I DEN slitna mockajackan var krumbent och aningen kutryggig, med ett ansikte som en gammal sadel. Hans vandrarkängor var ytterst slitna och rösten lät som om han käkat sand. � — Var ligger rektorsexpeditionen?

Ur “Duell i sal 17” av Mikael Niemi, ur “Färdlektyr” 2007.

Börja med två personbeskrivningar

Det var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop i kölden och blevo mindre, utom de som hade pälsverk. � Häradshövding Richardt hade en stor päls. Det hörde för övrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon päls: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. Doktor Henck var mager och blek. Somliga människor bliva feta av att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blivit mager; och så blev det julafton.

Ur “Pälsen” av Hjalmar Söderberg, utgiven som en del av novellsamlingen “Historietter “1898.

Börja med ett kärleksmöte

DET VAR EN AFTON I MAJ. De satt på en undanskymd bänk i parken, Det var i jasminernas tid. Våren vidgade deras hjärtan. � — Jag har aldrig känt så här förut, viskade han. Jag vet att det låter banalt, men det är så. � — Jag törs inte säja hur jag känner för dej sa hon, hastigt, för att inte hinna hejdas av sin rodnad. Om jag sa det skulle det bli förstört på något sätt. Det finns inga ord för det.

Ur “Den första kärleken” av Tage Danielsson. Ursprungligen publicerad i “Skatten 6 Lärobok i Svenska”, Natur & Kultur 1997.

Börja med en otrohetsaffär

NÄR MIN FAR BÖRJADE HÅLLA SIG hemifrån på kvällarna gjorde jag det också. Jag visste sällan var han var, eller med vem. Kanske med den blonda. Jag hade sett honom en gång på festplatsen med en blond kvinna. Hon satt i hans knä. Hon skrattade, kanske åt något han just sagt. Jag såg att han hade druckit, det såg jag alltid med en gång. Han behövde inte ens röra sig, jag såg det ändå. Han behövde inte säga något.

“Över ytan” av Åke Edwardson. Ur Svensk Bokhandels mässnummer 2004.

Börja med en förlossning

JAG VÅGADE INTE TA I DIG GENAST och resten av mitt liv har jag undrat hur det hade varit om jag verkligen hade gjort det. Någon djurhona var jag inte, inte då. Hela mellangården ömmade och de sydde mig med sju stygn och det enda jag kunde tänka på var att jag skämdes för att jag kände mig som barnet, den behövande. Du verkade så stark. Din röst hade en kraftfull, krävande klang. Som om du bara väntat på det här tillfället att få ställa dina villkor. � Barnmorskan drog åt stygnen och jag kved sju gånger under hennes barska fingrar.

Ur “Förlossningen” av Ylva Eggehorn, ur tidskriften "Trots allt 4-5”, årgång 2004.

Börja med ett dödsfall

Marais Van der Vyver sköt en av sina arbetare, sköt ihjäl honom. En olyckshändelse, det förekommer olyckor med skjutvapen varenda dag i veckan — barn som leker en dödlig lek med en fars revolver, i städerna där vapen är hushållsartiklar numera; jaktolyckor som den här, på landet — men de rapporteras inte över hela världen. Van der Vyver vet att hans olycka kommer att bli omskriven.

Ur “Ögonblicket innan skottet gick av” av Nadine Gordimer, ur "Safarin", 1992.

Börja med ett avslut

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. -- Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning.

Ur “Ett halvt ark papper”, från novellsamlingen "Sagor" 1903, av August Strindberg.