Välj din favorit!
Du väljer det bidrag du önskar rösta på och klickar i rutan med JA!

Skriv gärna en kommentar varför du valde just ditt bidrag, uppskattas mycket av författaren.

Du kan bara rösta på ett bidrag.

Rösta senast den 25 november 2020!

Bidraget med flest röster utses till vinnare av oktober månads tävling!

Tack för ditt engagemang!

1. Insekter för de som inte bryr sig av Lilia
Clear selection
Hon sitter i det kala vita rummet. Det enda som finns i hela rummet är en stol. I stolen sitter hon. Hon är fastbunden av rep och dem är så hårt fastspända att hon inte verkar kunna röra sig. Hon har skrikit i två timmar nu. Åtminstone tror hon att det har gått två timmar. Eftersom det inte finns någon klocka i rummet - eller fönster för den delen - är det lite svårt att veta. Det enda som existerar är det stora tomrummet. Det stora vita hålet som snart kommer att slita henne i tu, dra hennes hud från ansiktet och riva sönder hennes kläder, tills det enda som finns kvar är hennes otroliga rädsla. Hon börjar skaka i stolen när luften i rummet tunnas ut. Hennes mun öppnas på vid gavel när hon kippar efter luft som en fisk. Hon kastar desperat huvudet runt i rummet för att hitta gärningsmannen. Som att hon kunde skylla på någon annan än sig själv för denna ändlösa tortyr. Det hon gjorde mot gudarna är oförlåtligt, och hon vet det. Ändå ångrar hon det inte. Luften är fortfarande alldeles för tunn för att andas men hon försöker ändå eftersom det är det människan gör. Överlever. För gudarna är de bara insekter, för mig är de bara insekter. de är som en liten irriterande fluga som vägrar dö fast man slagit på den med flugsmällaren minst fem gånger redan. Hon tycker att det luktar rök. Hennes panna rynkas och hon slutar kippa efter luft, eftersom det nu finns luft att ta av. Hon dricker den i djupa klunkar efter stunden av chock. Det fortsätter att lukta rök och lukten bli bara värre och värre. Allt det vita bländar henne och stolen är hård som sten. Det är kallt och hon fryser. Då ser hon elden.
2. De tunna vita gardinerna av Alice Svensson
Clear selection
Den svala vinden får de tunna, vita gardinerna att fladdra till. Doften som avges efter det nyligen fallna regnet trängde sig in i det öppna fönstret. Ett fåtal höstlöv blåser förbi. Flickan tittar upp, hon njuter verkligen av detta väder. Hon vänder ner sin blick på skissblocket i sina händer och tar sin penna som hon lagt på sitt nattduksbord bredvid den mörklila fåtöljen hon nu sitter i. Hon tittar på sin skiss och sedan på sin obäddade. säng någon meter ifrån. Där, ihopkrupen i det ljusrosa täcket ligger hennes lilla, söta valp. ”Kan du vara stilla”, säger flickan leende med sin ömma och ljusa ton när hon tittar på valpen. Valpen tittar upp, med dens stora, bruna ögon. Flickan ger ifrån sig ett svagt skratt och skissar lite i sitt block medans valpen lägger ned sitt lätta huvud på täcket igen. ”Så, nu är jag klar. Vill du se?”, säger flickan till valpen medans hon vänder skissblocket mot den. Ett lätt skratt ger hon, hennes ögon gnistrar lätt när solen lyser in genom fönstret. Hon lägger ner skissblocket på högen av andra skissblock bredvid hennes säng. Med ett lätt skutt hoppar hon upp och kurar ihop sig bredvid hunden med täcket uppdraget ända till öronen. Ett sista skratt hörs av flickan när valpen kryper närmare henne innan hon somnar till. Med valpen bredvid hennes sida och de tunna, vita gardinerna som fladdrar till av vinden med den färgglada hösten utanför.
3. Den sista vilan av Monica Chanovian
Clear selection
Jag befann mig sex fot under marken. Det kändes lite trångt i kistan. Hade de varit snåla vid inköpet eller var det bara en känsla jag hade. Lukten av jord trängdes med doften av blommor. Annars luktade det rätt unket. Jag förstod att mina anhöriga hade valt vilda blommor från den ljuva sommarängen. De visste att jag föredrog dem framför massodlade rosor från blomsterbutiken. Det kändes bra att jag fick min sista vila i Sverige. Landet där jag var född. Det hade säkert inte varit helt självklart. Mannen jag levt med i över tjugo år ville förmodligen något helt annat.Jag lämnade allt för drygt en månad sedan. Det var försommar och svalorna hade fått sina ungar. Under hela min sjukdomstid hade jag hört kvittret från de små fågelungarna. Så länge jag kan minnas har jag hört deras pip varje sommar. Nu var min eviga viloplats precis vid vattenfallet på den vackra skogskyrkogården. Jag visste att jag var där. Grodornas kväkande vid dammen gick inte att ta miste på. Det var bara det att jag aldrig någonsin mer skulle få se dem hoppa omkring i gräset. På bänken ovanför trappan ska andra sitta och ta en paus när värmen i juli söker dem.På hösten ska den lummiga asken åter förvandlas till ett rött eldhav. Precis som den brukar göra. Hur många foton har jag inte tagit på det ålderstigna trädet? Kommer de att tända ljus vid min grav under Allhelgonahelgen. Kommer jag att höra deras fotsteg i lövhögarna när de är på väg. Hur blir det när vintern kommer? Hur ska jag klara av kylan här nere? Jag som är så frusen av mig.Sist men inte minst funderar jag över om slutstationen blir likt Babylons hängande trädgårdar. Annars blir jag väldigt besviken.
4. En miljö En känsla av Alice Åhlund
Clear selection
En röd spritpenna har dansat på väggarna, format hjärtan runt vissa namn, och dödskallar kring andra. Luften dallrar av efterlämnad ångest och spegeln är nött och krackelerad i kanterna. Små rispor vittnar om den frustration som trängts med dammpartiklarna i rummet och en paralyserande kyla har nästlat sig in mellan kakelplattorna. Alla brustna drömmar som släppts ut här, alla tårar som sugits upp av väggarna, alla skrik som kvävts i pappersdukarna. Toaletten som spolats och spolats tills den spytt upp vatten på golvet. Det är ett rum för självhat och för önskan. Ett rum för flykt och för fångenskap. Vattnet i toaletten puttrar svagt till ljudet av den droppande kranen, samtidigt som den tjocka lukten smiter ut genom dörrspringan. Det är aromen av förödmjukelse och ånger. Ur papperskorgen i hörnet rymmer papperstussar och bomullspinnar. Alla lämnade åt sitt öde på en skoltoalett; alla med en flyktplan som klyvs itu av locket. Vattnet i kranen ger en metallisk eftersmak som liknar blod. I ett försök att spola ned sin vånda har fingertopp efter fingertopp pressats mot spolknappen, men problemen har fastnat i avloppsrören och forslats tillbaka. Blodet i vattnet lämnar röda märken i ögonen, döljer gråten som nyss träffade klinkergolvet. Och den som har fötterna mot det kan känna vätskans kalla hand gripa tag om tårna, klättra längs venerna och klamra sig fast i hjärtat.
5. Katedralen i Alcobaça av Ethel Hedström
Clear selection
Trapporna upp till den höga porten är breda. Jag funderar på om jag ska ta långa steg som gör att jag liknar Basil i Faulty Towers eller ta varje trappsteg i knixigt avbrutna steg. Jag väljer John-Cleese-stegen. Doften när jag kommer in skickar vibbar av färskt murbruk in i näsan, lätt frätande. Vindlande bågvalv uppenbarar sig framför mig. De fungerar som en snitslad bana in till katedralens allra innersta. Kylan i den enorma lokalen får mina axlar att skälva.Jag svävar strax ovanför golvet. På väg genom marmorgången glider jag förbi ett gäng statyer som omgärdas av järnstaket i svart och guld. I ljuset av tända stearinljus skimrar skulpturerna och i dess skuggor får de liv. En dov röst fyller salen. Han står längst fram, klädd i en guldfärgad hellång kaftan och mässar ord jag inte förstår. Så vänder han sig om, håller upp händerna med handflatorna mot varandra och ser ut över den lilla församlingen som sitter på enkla pinnstolar. Skaran individer böjer huvudena och mumlar unisont. Jag vänder på klacken, smyger tillbaka ut mot ljuset, stannar på trappan, drar ett djupt andetag och styr stegen mot ett av caféerna som ligger på andra sidan den stora öppna platsen. American Coffee med en aning mjölk. Medan jag dricker kaffet som smakar lakrits och rostade kryddörter tinar solen upp mina sinnen och värmer min frusna lekamen.
6. Idag i en lägenhet högt uppe under taket av Catrine Olsson
Clear selection
Det vita fönstret med persienner bjuder på utsikten över Järntorget i Göteborg. Här är stilla, här är ett rum gjort för samtal. En grön puff att sitta på ger en känsla av att vara nära marken. Jordad.En äldre kvinna sitter i en låg stol vid fönstret. Hon förmedlar uppmärksamhet och trygghet. På ett litet bord står två glas och en glaskanna med vatten. Ett paket med engångsnäsdukar är inte långt borta. Två enkla värmeljus brinner på fönsterbrädan.Trädörren in till rummet finns i det snedställda hörnet och gör rummet femsidigt. Den stora väggen har en tapet med en skog där bleka strålar strilar ner mellan gråa grankronor. Det är lugnande. De andra väggarna är vita. Utmed en vägg står ett träfärgat skåp.Golvet ligger bart. Det måste vara en äldre ekparkett, lagt i fiskbensmönster. På ett ställe har den gått sönder och en mörkare fördjupning finns kvar sen den dagen flisan lämnade sin plats för andra att fästa sina ögon på. Särskilt för någon som sitter på en grön puff.Samtalet har börjat. Ord läggs till ord. Däremellan en och annan paus. Ett angeläget sammanhang seglar upp. Tankar och minnen rör sig mellan väggarna. Bildar fragment.Känslor bryter fram. Stämningar kommer och drar vidare. Bildar vågor. Harmonier och disharmonier skärskådas. Bildar en berättelse. Strilande strålar bryts genom hågkomsternas prisma och rummet får färg.
7. I garderoben av Ingrid Andreasson
Clear selection
Här inne i garderoben bland mammas kläder känns det tryggt. Min näsa fylls av hennes parfym samt en diskret doft av nytvättade kläder. Eftersom jag stängt dörren om mig går det inte att urskilja så mycket med synen men jag känner tydligt de stärkta kjolarna och hör hur de prasslar när jag rör vid dem. Drar försiktigt med händerna längs med de nystrukna blusarna, fingrar på knapparna som känns runda och släta. Mina händer trevar vidare och hittar en stickad kofta, jag lägger min kind mot den mjuka koftan och även om jag inte kan urskilja färgen i den dunkla garderoben vet jag att den är ljusblå. Mina fingrar dröjer vid koftans knappar som är formade som små fjärilar. På en anordning på dörrens insida hänger olika skärp, en del känns blanka medan andra känns mer sträva mot mina händer. Jag låter min näsa nudda vid dem och andas in doften av läder. När jag vänder mig om för att öppna dörren och gå ut därifrån råkar min ena fot nudda vid en kartong på golvet. För att se lite bättre öppnar jag upp dörren helt, något rött sticker upp ur kartongen. Hjärtat bankar hårt när jag försiktigt drar upp det röda ur kartongen. I min hand håller jag tomtens ansikte! Förundrad granskar jag ansiktet, hur kan tomtens ansikte bo här inne i mörkret och varför har det inga ögon?Text: Ingrid Andreasson
8. Kryddbasaren av Monica Chanovian
Clear selection
Jag satt under kastanjeträdet och drack min lemonad. Det svalkade så skönt i värmen. Människor passerade förbi. De flesta gick in i kryddbasaren. En del för handla hem kryddor från fjärran östern. De nyanlända turisterna strosade omkring och förundrades säkert över den orientaliska atmosfären. Min pappa kallade alltid stället för den egyptiska basaren. Inte så konstigt för många av de tusentals varorna kom just från Egypten. Sorlet från alla besökande gjorde mig varm inombords. Hur hade jag kunnat lämna mitt älskade Istanbul den där gången för trettio år sedan? Vad väntade mig nu när jag hade tagit steget att återvända till mitt hemland. Allt jag hade tagit med mig rymdes i den gigantiska resväskan som stod bredvid mig. Min väninna Kerstin hade gapat av förvåning när jag valde den knallröda resväskan. Ännu mer förvånad över var hon att jag skulle lämna den lilla staden i Småland. Här satt jag nu utanför basaren och mindes min barndom. I mina tankar fanns mamma och min bror Tarek, som nu vilade i familjegraven borta i Ûskûdar. Jag hade inte ens kunna komma till deras begravningar.Jag kände hur tårarna trängdes i ögonvrån. Jag kände viss oro över att vara tillbaka. Skulle pappa öppna dörren för mig? Var jag välkommen tillbaka? Innan jag fortsatte stegen ner till färjan måste jag helt enkelt se om Orhan fortfarande stod och sålde sina turkiska mattor. Resväskan var mitt enda stöd i trängseln. Plötsligt stod han där bland alla sina mattor. Trettio år äldre men ändå samma Orhan. Bredvid på en stol satt gamlingen. Pappa Hamid som satte stopp för våra framtida planer. Jag såg hur han ryckte till när jag kom fram för att titta på mattorna. ”Jag är tillbaka”, mumlade jag tyst. Orhan spratt till. Han rusade fram och tog min hand. Precis som förr.
9. Västerbron av Hanna Lenart
Clear selection
Västerbron i Stockholm färdigställdes år 1935 och sträcker sig mellan Södermalm och Kungsholmen. På dagtid passerar trafiken i en strid ström över brospannen – men nu – är det helt öde. Det enda som hörs är smattrandet från det kyliga höstregnet som klistrar fast löven på den monotona asfalten. Lönnlöven, som i ljuset sprakar i solnedgångens färger – björklöven – och de darrande asplöven som skiftar i solens guldgula men sedan, i det kompakta mörkret, blir svartvita. Ovanför gatunivån, på säkerhetsräckets kalla stålvajrar, sitter låsen som ska representera evig kärlek. Kring dem – klänger de diamantgnistrande regndropparna fast sig – tills det inte går – och de måste falla – neråt. Och där, nedanför, sprider en vag dimridå ut sig över den ännu slumrande staden. Över den suckande Riddarfjärden. Över tystnaden – och ensamheten.
10. I lantlig milö av Lottie Ålhed
Clear selection
Ur hennes synvinkel var platsen en ren idyll med solen som växte impressionistiskt beslöjadunder det genombrutna regndiset och målade en stämningsfyllld bild av kvällsro.Om hon bara inte hade vetat vad hon nu visste . Här hade hon fått ha sina lyriska infall i lugn och ro.Skrivit av sig sina inre poetiska våtmarker som hon kallade sitt skapande då hon kom i stämning.Ett lantställe var väl vad alla behövde. En egen plats för rekreation och återhämtning.Hit kunde hon åka och sitta helt stilla i höstsolens sken på verandan. Smälta in i fågellivet.Se skatorna skutta runt på det lilla vita plastbordet helt nära , höra deras skrapade med vassa klor mot bordsytan .De tycktes inte ta någon som helst notis om henne där hon satt i solen och njöt. Talgoxarna ignorerade henne dom med, så pass att en t.o.m. satt sig på hennes axel.Då hade hon känt sig som Snövit, vän med alla djuren.Hon tänkte på de pensionärer som närde drömmen om att komma bort från vinterhalvåret i Sverige och visst förstod hon väl det även om hon själv tyckte att alla årstider nog hade sin charm.Bakom den fuktdrypande vitmossekullen tornade den vitgrå stugväggen med vinröda fönsterfoder upp sig bak soldiset och en rysk flagga intill huset böljade i vinden.Hon hade haft sitt landställe i många år nu men inte mer än morsat och bytt några ord med de flesta av sina grannar. De i det vitgrå huset var sällan där och förresten var det baksidan på deras hus som vette åt hennes håll.Den romantiska synen på lantlivets lugn och ro, hade definitivt fått sig en törn nu när hon visste vad som hänt helt nära henne själv. En uppgörelse mellan kumpaner var vad man sa om händelsen.Hon hade varit hemma i stan när nyheten uppdagats.Vilket väl var tur med tanke på sirener och blåljus som måste satt skräck i det lilla samhället där de flesta väl trodde sig vara skyddade från grövre våld än några stulna båtmotorer.Nere i hamnen hade man nu satt upp bom och körde vaktombyte mellan de boende i området.Hon själv hade fått hjälp av en bofast händig granne med att sätta upp en uggleholk i björken helt nära sin egen lilla brunlaserade stuga . I skymningen väntande hon nu på en ugglas vingslag genom skogen kväll efter kväll. Hon visste att den fanns därute någonstans bortom skogen .Hon hade hört kattugglans speciella, lite olycksbådande läte på håll.En klen tröst var väl att det värsta redan tycktes ha hänt.Kroppen var redan styckad i bitar. Inte nergrävd men cementerad.Hon såg bort emot det gråvita lilla huset och rös. Vattentunnan på hörnet var borta. Omhändertagen av polis och brottsutredande myndighet.Någon hade trott sig om att komma undan med att cementera in kroppen i en vattentunna.Grannens vattentunna. Och vad hade grannen själv med saken att göra.Det visste hon inte och ville heller inget veta.Ville bara ha kvar känslan av att vara lycklig ägare av ett idylliskt landställe. I sina egna poetiska våtmarker där inget blodvite någonsin skulle uppstå.
11. Amerikakofferten ombord på skeppet tillbaka hem till Sverige av Ingrid Andreasson
Clear selection
Nu i slutet av april ligger dimman tät över hamnen i New York. Människor skyndar uppför landgången på det stora fartyget medan deras koffertar lastas ombord av starka armar och kånkas ner i lastutrymmet. Här i dunklet inuti kofferten samsas lakan, kläder, enklare husgeråd och foton både från det gamla och nya landet, som kofferten bott i under 7 år sedan 1892. Det är ett tag sedan lakan och kläder blev tvättade i den brusande floden strax invid stugan där kofferten stått under åren i det nya landet. Den lite unkna doften blandas med en friskare doft av trä från grovt tillyxade slevar och kärl som är slitna men rena. Från ett litet paket inslaget i rosa siden sprider sig en fräsch doft av tvål, det finns även en liten parfymflaska som ska bli present till en flicka i det gamla landet men doften känns inte utanpå Det dunkar rytmiskt från fartygets stora maskiner och ute ur hamnen ökas farten, vågorna på det öppna havet möter fartyget. Ibland kränger det till och repen som håller kistan och annat gods på plats i lastutrymmet gnisslar och slits. Här inne i kistan går det inte att skilja dag från natt, varken sol, måne eller stjärnor förmår att lysa upp. Efter en lång tid avtar rullandet och fartyget minskar farten. Det hörs steg och röster utanför kofferten i lastutrymmet. Tid att bli buren iland i det gamla landet. När kofferten står stadigt på land lossas repen runt den och locket öppnas. Bländande solljus fyller kistan med sitt starka sken och avslöjar lite mögelfläckar på några lakan.
12. En miljö En känsla av Anna-Karin Jäntti
Clear selection
Dörrens fönster täcks av en gammal spetsgardin. När den öppnas ställer jag mina pissetofflor på den färgrika trasmattan. Mina fötter känner det kalla underlaget i huset utan element. Till vänster i den andra hallen hänger arbetskläderna. Doften av bensin, svett och att något borde tvättas gör sig påmint. Väl inne i rummet sitter många år av eldande i väggar och tak. Trygghet, värme och gemenskap trots att jag är ensam i rummet. Inget har förändrats. Som om de som gått bort finns kvar och vi sitter runt det stora matbordet med bänkar så att alla får plats. Den gamla klockan, almanackan på väggen, något suddigt foto och reklamkepsen som ligger kvarglömd på en kökspall. Sätter på kaffe och gungar i den gamla gungstolen som när jag var barn. Öppnar påsen och plockar ut de sockriga munkarna från samhällets butik. Ser honom och sonen komma gående över gården med gummistövlarna på. Hör honom borsta av dem och, ser honom utan att se, ställa dem på trappan utanför. Svettig när han kommer in och ler när han ser att kaffet är påsatt. Sätter fram hans odiskade reklammugg med den oputsade silverskeden. Själv tar jag gärna en mindre kopp av den gamla servisen från förr. Sonen får ett glas som diskats slarvigt några år. Vi tar en tugga på sockerbullen och sitter tillsammans utan ord. Med sockerspår på nästippen reser han sig och vi har inte ens börjat. Ser honom försvinna ut genom dörren och gå över stenplattorna. Snart ryker det ur skorstenen på det lilla huset jag suttit i sedan jag kom hit första gången. Genom fönstret ser jag honom ta en helgcigarett i väntan på värmen. Vi sätter oss på trappan och ser honom närma sig. Får en öl och han ber oss gå för nu är det bastu i Finland.
13. Vinterbröd av Carina Persson
Clear selection
Doften från det nygräddade brödet, nyss taget ur den vedeldade ugnen, sveper runt i bagarstugan. Hon ställer den sotiga brödspaden mot spisens hörn. Ovanför huset slingrar sig röken ut genom skorstenen.Staplandet av limporna på bordet gör Gabriellas händer röda. Hon borstar av mjölet på förklädet, allt medan dagens arbete långsamt svalnar. Den murade ugnens tegelbrickor är fortfarande heta och motar bort kylan, som kämpar för att ta sig in genom furudörrens springor.Gabriella kikar ut genom fönstret som immat igen. En långsam humla kämpar sig trotsigt upp längs med glaset där inne i värmen. Frosten på utsidan glimrar högtidligt i den låga vintersolen.Hon fäster blicken på en disig gestalt som närmar sig där utanför. I samma stund som kraftiga steg stampar av snön från skorna där ute på farstubron så tar hon ett ordentligt tag om degbunken.
Submit
Never submit passwords through Google Forms.
This form was created inside of Drop a Story Sweden AB. Report Abuse