Anders Gustafsson 560724-0412

Lärarlyftet 2010/2011

Digital gestaltning 30 p

Bildsamtal och bildanalys istället för bildsamtal eller bildanalys.

Pling plingeling och andra bilder med snarlika namn visades på Konsthögskolans vita väggar för ett antal år sedan. En av många utställningar som jag har besökt under åren. Min fru Tina var med som vanligt. Olle Bonniers bilder behövde inte analyseras, hur kan konfetti i olika färger föresten analyseras?

Pling plingeling Olle Bonnier.

Vi gick från den ena bilden till den andra och våra mungipor steg sakta men säkert uppåt. Hans bilder var en fröjd även då de var ”ingenting”. Lekfulla bilder som fick oss båda att le ikapp, vilken glädje! Delad glädje är dubbel glädje. Vi stannade upp, pratade lite om det vi såg och upplevde, kommenterade, men kunde bara konstatera att bilderna bara spred glädje. Kommentarer som ”han är ju knäpp” eller ”vad tänker han på!” dök upp hela tiden. För det mesta handlade samtalen om hur titeln hängde ihop med bilden. Tack Olle för ett helt vansinnigt samtal långt från någon torr bildanalys. En stund att bara vara delaktig.

Det här var ett samtal i dess enklaste form, ett samtal för stunden kring något två personer tyckte lika och upplevde lika. Ett allmänt resonemang kring bilder. Något större djup i samtalet eller en genomtänkt reflektion förkom inte. Ibland tycker jag att samtalet måste stå för vad det är, det behöver inte utvecklas, reflekteras eller analyseras i minsta lilla atom.

Gör mig till bild. Det händer att jag själv, som de båda kvinnorna i texten, funderar på hur det skulle vara att se sig själv i olika situationer. Då tänker jag inte på vanliga familjefotografier eller fotografier av dokumentär karaktär. Utan bilder som exemplen i boken, hur skulle jag se ut i uniform som militär eller konstapel? Man undrar, eller som inbjuden på Nobelfesten, hemska tanke. Det vore spännande att testa och vara med om ett samtal kring bilderna. Att som de båda kvinnorna i texten får möjlighet att få svar på sina funderingar och att ta stöd av varandra är ett bra exempel på att använda bildsamtal. Samtalen som leder fram till bilderna under en kortare eller längre process. Att få möjlighet i ord, i ett samtal hjälpas åt att nå ett mål som är mer eller mindre tydligt för en person, men inte för den andra är en häftig bildresa. Att följa samtalen blir en analys i sig själv. Det viktiga, hur bildskaparen har tänkt, får vi gratis. Det krävs ingen efterforskning eller kontext eller personlig tolkning av innehållet, målet och arbetsgången finns där. I efterhand kan den som vill analysera bildens kvallitet som komposition, budskap eller symbolvärde och även göra sin tolkning av den. Den färdiga bilden i sig blir en samtalspartner. De som står utanför processen kan delta utifrån bilden, nya samtal med nya innehåll sker. Bild skapar bild eller bild skapar samtal. Ämnet bild i skolan ger utrymme för den här typen av samtal. Dels genom att gestalta en idé utifrån t.ex. ett tema eller ett valt innehåll. Bildskaparen samtalar med sig själv eller med kamrater och lärare. Dels genom redovisning av det färdiga arbetet, då eleven berättar om sitt arbete eller när kamrater kommenterar arbetet.  I elevens bildskaparprocess finns utrymme för bildsamtal kring andras bilder, ett steg att utveckla det egna bildskapandet. Som i bokens exempel måste minst två personer vara delaktiga i bilden och samtalet. Delaktighet, stöd av varandra, övervägandet av beslut, diskutera och samtala, dela med sig och annat som hör till bildskapande och social samvaro.

I mitt arbete använder jag många olika former för att samtala kring bilder. Ofta är jag delaktig i bildskapandet via frågor och funderingar som eleven ställer. Beroende på uppgift kan jag ingå i ett en till en samtal med eleven kring intention eller bildidé. Vid redovisningstillfällen brukar vi allmänt resonera som metod. Gruppera bilder och samtala om syftet med dessa grupper. Samtal kring elevbilden sker även på utställningar eller vid andra former av visning av dessa. Ofta är dessa samtal resonemang, men syftet är att få eleverna att reflektera och använda samtalet som en del i bildskapandet. Beroende på elevgrupp är reflektionen mer eller mindre utvecklad.

Jag upplever delar av arbetet ”Gör mig till bild” som ett Sokratiskt samtal (Våra bästa samtal av Ann S Pihlgren). Speciellt redovisningsformen, som jag finner intressant. Att kamraterna ”lägger ribban” och får igång samtalet, utifrån vad de ser, får ett större djup och bredd. T.ex. andra tolkningsvägar och utrymme för samtal som bildskaparen kanske inte hade tänkt sig.

Jag har själv arbetat framgångsrikt med stöd i det Sokratiska samtalet, till skillnad från en till en samtal kring en konstbild öppnar sig fler och andra samtalsmöjligheter när en grupp samtalar. I min studie om samtalsformer och special pedagogik, Specialpedagogik UQ 112U jämförde jag en till en och det Sokratiska samtalet. Den Sokratiska samtalsformen visade sig vara bäst och mest intressant. Eleverna samtalet och det gavs utrymme för egna funderingar och tankar. Den Sokratiska modellen gav också större utrymme till reflektion.

Samtal med Sandra 19 år. (Exempel)

Bilden som samtalet handlar om heter ”Berit lägger patiens”

olja på duk (56 x 74 cm, av konstnären Tor Hörlin (1946).

Anders:              Beskriv vad du ser på bilden?

Sandra:              En kvinna som sitter och spelar patiens. Ett vanligt

rum, hemma hos kvinnan på 1950 – talet.

Anders:              Hur ser du att det är 1950 – talet?

Sandra:              Hennes klädsel och hår ser ut som det.

Anders:              Något mer?

Sandra:              Nej!

Anders:              Hur upplever du bilden? (Känsla, stämning, uttryck).

Sandra:              Ganska livlig i färgen, snabbt målat lite skissaktigt. Hon har tråkigt, men det är liv runt henne. Bilden är ganska grå, men det röda och blåa lyser upp.

Kommentar: Fokus på kvinnan som är motivets blickpunkt. Här observerar Sandra några viktiga detaljer, kläder och hår. Sättet att måla, det skissartade och kontrasten mellan kulör och okulör färg är något som Sandra lägger märke till. Rummet och viktiga detaljer finns inte med i hennes beskrivning.

Det här blev inget samtal, jag var ingen samtalspartner och Sandra hade ingen att bolla med. Som en första fas i en analys eller i ett samtal finns det beskrivande med, lite väl ytligt men på väg. Om Sandra i stället hade arbetat tillsammans med en grupp elever hade nog beskrivningen, denotationen, av bilden blivit mer utförlig. Den stora skillnaden jag ser så här långt är att samtalet, som det låter sker mellan flera personer, och analysen görs av en ensam person. Jag tycker att denotationen oavsett syfte i framtiden kan eller bör göras av en grupp människor i stället för att göras på individnivå.

Att som i boken ”Den svårfångade reflektionens” kapitel ”Bearbetning genom bildsamtal” få en mall för eller en arbetsgång för hur ett bildsamtal bör gå till är bra. För oss som har arbetat en del med bildanalys tidigare känns mallen inte speciellt ny, det går att känna igen sig. Det nya är att en grupp individer arbetar med samma bild vid samma tillfälle. De ger nya infallsvinklar och ger möjlighet att lösa upp knutar för att komma in på nya spår. Den andra fasen som görs efter beskrivandet ger utrymme för egna reflektioner på liknande sätt som i ett Sokratiskt samtal, jag upplever inte skillnaden så stor. Det som kan skilja är att samtalet kan föras utan att gruppen är förberedd med någon inledande frågeställning. Samtalet kan utgå från en av deltagarna som inleder med en fundering utifrån den inledande denotationen.

Tankar!

Jag tror på samtalsmodellen antingen som den beskrivs i ”Den svårfångade reflektionen” eller som Sokratiskt samtal. Båda modellerna passar bra i en grupp människor med regelbunden närvaro och som klarar att delta och verka i en grupp. En klassisk analysmodell tror jag passar bättre för elever med oregelbunden närvaro, eleven behöver inte känna press att leverera vid en viss tidpunkt. Att delta i en grupp kan också vara ett stort hinder för en del. I normalfallet tror jag mer på bildsamtalet än bildanalysen speciellt inom grund- och gymnasieskola. Samtalet innehåller fler fördelar, deltagande i grupp, möjlighet att uttrycka åsikter i grupp, ge och ta, lära sig medverka i grupp mm. Allmänna resonemang, bildsamtal, reflektion och bildanalys har en del gemensamt. Att titta på bilder och dela med sig av vad jag ser till andra. Prata om bilder och att förstå bilder mer eller mindre. Vi får inte glömma att se bilder som upplevelser, bilder känns och påverkar. Det är något vi kan dela med till andra så de också får vara delaktiga i den underbara bildvärld vi lever i. Att bilder berättar vet vi och att förstå det berättade är viktigt. Om det sker via samtal, analyser eller på annat sätt är inte helt viktigt.  Bilder påverkar och manipulerar oss betraktare i mindre eller större utsträckning. Människor med läs och skrivsvårigheter eller människor utan läs och skriv kunskaper får hjälp att övervinna dessa hinder. Det ses som en självklarhet att ha dessa färdigheter. När ska det bli självklart att förstå bilder? Om det är som Tomas Koppfeldt nämnde på lärarlyftsutbildningen 20110220 en basfärdighet, varför delar inte våra skolpolitiker denna uppfattning?

Stockholm 20110221