Man kanske aldrig blir frisk

(Anonym)

Man blir aldrig friskt. Man vänjer sig bara. Det kallar vi tillfrisknande. Känslan består egentligen. Det är att åldras. Varje sjukdom sätter sig i våra kroppar permanent. Varje sorg drar oss ner mot marken. Vi kan aldrig resa oss upp. Istället tror vi att vi alltid varit så här böjda. Smärtan är normal. Bara det nyfödda barnet står upprätt, men det kan inte ens stå, inte gå, inte äta själv. Och vi, som tror att våra uppspruckna hudar är mänskliga, skall lära detta barn att gå. Ni ser ju hur det går. En krokig skall lära den rake hur det känns att vars rak. Det går inte. Det är hopplöst. Man har bara en chans.

Utan titel

(Love Bergstrand)

Jag hade stått för länge med garden uppe. Jag såg att du hade tråkigt. Suckade. Tittade bort. Fingrade på glaset. Jag tog två snabba steg bakåt, han kom efter, jag tog spjärn, två raka vänster mot hakan, snabba och farliga, han svajade till, en högerkrok mot tinningen och han gick ner. Jag kommer ihåg hur du satt helt stilla och tittade på. Nyfiken igen kanske, på vad som skulle komma, hur långt jag skulle gå. Hur många tänder som skulle få sitta kvar. Jag tog mitt överläge i akt och sparkade honom

på munnen. Jag gav en bra show, men mitt motstånd var trött. Du smuttade på en martini och bad A spisa Bird & Diz-plattan. Jag kom ihåg hur du långsam lyfte ditt ena ben över det andra och visade mig något sorts pris men fighten hade blivit sned. Det var som att släppa atombomber över Island. Och ingen vill se en sned match. Inte ens du. Be-bop, bop bop! Kras! Bop! Dunk! Min kille rör sig

konstigt. Blod på skon. Jag var som ett skenande tåg, och du försökte inte direkt sakta in mig. Först. Varför lät du mig inte köra rakt åt helvete då, eller upp i skyarna när jag hade bra fart? Tack för att du var så omtänksam, packade ihop mig, plåstrade om och skickade mig hem sen, lät mig bli bättre, men vad fan! Jag satt på toppen av världen. Eller jag hoppade på toppen av världen som en dåre. Mina händer blödde och värkte, näsan också. Jag kommer aldrig att känna mig så brunstig, stark och vid liv som då. Elektrifierad och hemma i en fruktansvärt liten värld susade jag kring kärnan i mac2 minst. På golvet med stadiga ben, den torra varma luften, svetten i ögonen och lite svullen i ansiktet. När

jag var liten fick jag lära mig att inte sparka på någon som ligger, men gosse! inför en baskisk

prinsessa tvekar man inte om man har blod i kroppen. Det gäller att stampa eller bli stampad på. Guld, sex, mjuka lakan eller la puta calle. Tom i magen, full i pungen. Nej, det anstår inte en människa. Så, vi dansade runt på det där golvet, motade de där slagen, torkade vår svett, slog oss för brösten och vrålade som apor. Och det var väl kanske inget jag inte gillade. Det var helt i min smak egentligen. Det var snabbt, hett och lönsamt.

Om det fanns ord för vår sandhet

(Kim Larsson)

 

Det blir redan sommar av skärgården, och jag vill verkligen visa för dig att det inte spelar någon roll men det enda jag egentligen vill berätta om är en eremonaut och dess gyllene autism, men bara sanden andas under min hud och täcker min röst med månglas. Bara sanden talar genom mig. Bara sanden. Ingen annan ande vakar över hela denna cerebralt skeletterade sommar. Sista eonens sommar. Bara sanden väver verkliga fjärilar. Och sandens ögonlock av avstånd sår kristaller under mossa. Sandens känsliga hud av autism går med svart stearin åt ofullgångna ringar på dödvatten. Bara sanden orkar drömma tomt. Riktigt tomt. Bara sanden. Bara sanden går runt på ön och blåser i trädkronorna, gräset, stenarna, hunden, gardinerna och orden. Bara sanden nattar våra glasbarn. Bara sanden kokar kaffe under ren tystnad. Bara sanden kedjeröker hos de yttersta öarnas mest barmhärtiga systrar. Bara sanden skymmer våra glasbarn för vår samlade ensamhet. Bara sanden sjunger stilla när vi försöker sova på kökssaker och benpärlor namnlösa råttänglar smekt svarta. Bara sanden kysser våra glasbarn tysta. Vaggar dem viktlösa. Och bara sanden glasar in våra nätter utan att förblöda. Bara sanden blåser kärlek över tiden vi har kvar att vagga mellan blod och silver. Ön kommer minnas det. Ön vi skriver isär med ögonfransarna. Den är tills vidare sandens hjässöga av bärnsten, en måne. Vi lever verkligen på en dvärgplanet där sanden skriver ihop oss varje dag. Det är mitt på dagen när den skriver detta. Det är alltid mitt på dagen och mulet som på Venus. Molnen är mörka av sepiatårar, men inte våra. Runt oss ruvar en skugga av gyllene autism, fostervatten, skärgårdsöar och råttänglars mörklagda mjölkkörtlar. Fosterattnet krampar överallt, och det verkar lätt, som om det är på väg att flyga, och sanden säger att det hela tiden gömmer sin telepatiska förmåga. Tvärs över himlen kryper en en färglös oljedroppe. Den verkar längta efter horisonten och pulserar regelbundet som en blodfylld dvärgstjärna. Vi vill alltid röra och störa oljedroppen, men den hålls ihop av kondenserad natt som pressar oss mot marken. Oljedroppen skulle kunna vara skräckinjagande. Skulle kunna vara förlamande, men just nu sitter sanden skräddare på golvet. Som en kronisk gudinna. Den skriver. Writing formulas inside a pregnant emptiness. Sanden idisslar urgamla nätter och andas åt våra skuggor och deras blonda fjärilar av kåda. Och våra skuggors blonda fjärilar av kåda viskar in tyngd efter tyngd mellan våra dagdrömmar, viskar, och våra dagdrömmar blöder lera. Och ur leran kan det komma fyra väldigt olika mutanter, nej, det utsöndras ju inte rätt sound och inte den gyllene autismens viskningar, nej

 

det kommer inte mutanter

det ordet har oklar skugga

ur leran kommer fyra stilla

humanoider, fyra autistiskt

lysande, ockult animerade

humanoider, och de lyssnar

efter oss, men samlar dagg

nej sand mellan revbenen

 

eller ännu hellre noctuider, nattvandrare, nattfödda, nattbarn, månbarn, pentagramfoster som simmar genom sanden, människoliknande pilgrimer som bara rör sig på nätterna, och de ser tysta på när sanden hjälplöst befruktar våra ögonvrår. Sanden befruktar våra ögonvrår med sina barmhärtiga systrars tystnader. Sandsten, elektriska sandkorn, månsand och sandfärgat bläck. Och sanden begraver ett finger under antika sepiatårar och lämnar skisser av hemsand på våra glasbarns pannor. Du blir inte rädd, men du säger plötsligt att du känner att vi stupar och skrivs ihop till en sorts snöflinga. Det är sant. Vi faller nu. Skrivs. Som om det fanns ord. Som om. Om det bara fanns ord för att beskriva allt som blåser in från sandens avlägsna livmoder. Det finns inga ord, men sanden skriver ändå. Och vi faller ändå, faller under sandens hud. Vi faller anonyma och ofullgångna. Vi faller till botten på denna bok och vidare på omöjliga sätt. Vi faller hem där en orörd öken öppnar sin enda och ensamma tinning för att sjunga oss tomma och fria. Och bara sanden säger som det är. Bara sanden säger att våra gemensamma dröms dröms innersta virvel och tomhet ligger bakom en violett händelsehorisont. Och bakom denna händelsehorisont öppnar sig tystnad efter tystnad. Och det är bara tystnad vi måste äta på vägen. På vägen till sandens sovande skisser av hem. Hem där sanden flyter runt skepp av våra döda. Och utan förvarning börjar det blåsa inifrån orden och sanden, och den börjar amma stjärnor, och nu måste jag tala med dig om drömmen, den cykliska drömmen. Jag måste hinna innan sanden ammar mig och mal mig till aura. Berätta saningen om drömmen. Cykliska drömmen av undrande glas. Cykliska drömmen. Om det bara fanns ord. Materiella. Dessa meningar blöder och utsöndrar bara ammande sand och skisser av hemsand. Om det bara gick att äta dem och veta. Om det bara fanns ord. Det finns inga. Bara sand. Om det bara fanns ord. Om det bara fanns ord för denna sandfyllda text. Om. det bara fanns ord. Om det bara fanns ord för vår sandhet och vår sandhets svarta ljus. Om det bara fanns ord skulle jag berätta för dig om en eremonauts gyllene autism och varför denna text bara består av virvlande guldgas.

Så står på svarta fönster

(Kim Larsson)

Det regnar stjärnlös olja

bakom tidens ansiktshud

Det rinner jordigt stearin

ur Gud och hennes hund

Båda ler som om de hört

att himlen snart går över

Båda blundar som om de

just känt en svartvit låga

skrapa jordens tinningar

De tiger som om detta liv

måste komma efter solen

Så står på svarta fönster:

orden ska gå ner och olja

ska svepa Gud och hennes

vackra hund av flätat gräs

och sedan kommer ingen

ställa några frågor längre

Ingen kommer längta hem

och ingen måste komma

bort på ordens skare mer

och det är allt att minnas

det är allt att skriva om

på vägen ut från orden

mot en kolsvart stjärna

En regnig eftermiddag och tiden som därefter följer

(Maria Johansson)

 

En regning eftermiddag

sitter jag i fönstret

och ser honom gå där utanför

hans rygg, hans smala ben

han är sexig och vackert självsäker

mitt rum har dämpad belysning

regndroppar rinner längs fönsterglaset

det regnar men är inte alls kallt

han zick - zackar

mellan vattenpölarna

med bekymmerslösa steg

verkar glad

en spindel vandrar över taket i mitt rum

jag sitter kvar och tittar ut i eftermiddagsljuset

ser hans målmedvetna steg

han vet inte

att jag tänker på honom

jag analyserar hans kroppsspråk

som är lite komiskt

han säger att jag är svår

han vet inte att jag tänker på honom

jag vill tala om det

men jag väntar litet till

jag fräser 1 hackad lök i olja i en panna

lägger i ett halvt kilo jordärtskockor

i bitar och tillsätter tomatpuré utspätt i vatten

saltar och pepprar

skalar 6 potatisar och skär i bitar

lägger i och låter puttra ett tag

tillsätter hackad persilja,

häller på vatten och buljongtärning

så att det täcker

lägger på locket och låter det småkoka

i femton minuter, medan

jag rör om, då och då

kryddar extra, för det behövs

häller på lite grädde (går bra utan)

det är en vanlig dag

klockan är nu 15 45 54

jag har varit och handlat

något land har släppt bomber över ett annat

pratade med G i telefon och han, D och J

var på vernissage igår och det var bra

vi går ut senare på kvällen

sitter i baren med beskydd från gudarna

vi sitter kvar även när samtalet tystnat

vi stannar lite till, sedan kommer dagen

myller av ben och fötter trampar vidare

och armar bär på väskor

dagsljuset gör allt synligt och vi har bestämda mål

natten som verkade oändlig och fri

känns avlägsen

råttorna som sökte mat på gårdar och gator

ligger gömda i sina hålor

det är första dagen i resten av våra liv

så är vi människor

vi vill gå bort och vi vill stanna kvar

hellre hoppas än bli besviken

vi vill säga allt och vi vill vänta lite

så gör så här

slåss för rätten att få göra fel

get your kumbayaya´s out

var inte så smart, var naturlig

tänk inte efter så mycket, var spontan

vänd inte den andra kinden till

även om alla säger att det blir bäst

att det är tidens melodi

tryck på grön knapp för nytt spel

om och om igen

konst är ett sätt att uttrycka sig

stop, fort, fis, drag, skum, kärlek, bar, list, sist, pov(w)er

new game or continue

dröm

allt är bra mellan oss

vi flyr från allt tråkigt som drar ner oss

också från glitter och glamour

som drar upp oss för mycket

lite till

sedan har nu blivit då

Den vänskapliga

(Leif Holmstrand)

1. Den vänskapliga kanske-anti-koalitionen (mestadels)

 

Diktarkollektivet Leif Holmstrand bestod vid tiden för denna dikts tillkomst av Siri Bårdskär, Sara Edström, Ditte Ejlerskov, Anna Ekman, Gisela Fleischer, Cathrine Hellberg, Leif Holmstrand, Elin Kraft, Ida Linde, Ia Neumüller, Camilla Påhlsson, Tina Rosendahl, Susanna Söderling och Ulrika Tallving.

 

Siri Bårdskär:

En fläta med olika stora delar

är en otroligt retfull fläta!

Sara Edström:

Åh, denna jävligt

irriterande,

obegripliga, överväldigande,

totala

globala snedfördelningen

mellan kvinnor och män

av makt

och inflytande

över

den politiska

dagordningen!

Ditte Ejlerskov:

Det er svært at finde et optimistisk

syn på skæv fordeling. Det er fordi

man automatisk positionerer

sigselv som offer.

Anna Ekman:

Snedfördelarna

sneglar

åt att finna

egna fördelar

så att de andra

blir

förfördelade.

Gisela Fleischer:

Snedfördelning:

ickesolidarisk

distribution.

Cathrine Hellberg:

Ingalunda ovanligt

men män män

män.

Leif Holmstrand:

Alltid kommer

plutten

att missgynna

föga förvånande

mestadels en obalanserad

uppdelning

av endera parten,

någon form av

anmärkningsvärt

ofta

women-aktiga resurser

som den svagare

plutten, nej, inte alls.

Elin Kraft:

En skev och ofördelaktig

distribution.

Ida Linde:

Varje morgon jag vaknar gör det

ont i vänster knä och höger axel.

Ia Neumüller:

1. När det är övervikt av ingenting

på ena sidan…

2. Ingenting är tyngre att bära

än man tror…

Camilla Påhlsson:

Snedfördelning betyder

ojämn

fördelning med avsaknad

av rättvisa

som idé men också

indikation

av

en

maktordning.

Tina Rosendahl:

En obalanserad

uppdelning av

någon form av

resurser

som alltid kommer att

missgynna

endera parten,

anmärkningsvärt ofta

men föga

förvånande

mestadels

den

svagare.

Susanna Söderling:

Hade inte pengar, skönhet

och kärlek varit snedfördelat

hade vi nog tusan inte gjort

någonting alls.

Ulrika Tallving:

Att någon nuddar en

på ena armen

men inte på den andra.

 

2. Den vänskapliga anti-kanske-koalitionen (sällan)

 

Diktarkollektivet Leif Holmstrand bestod vid tiden för denna dikts tillkomst av Julia Björnberg, Leif Holmstrand och Ellen Suneson.

 

Julia Björnberg:

Dra av kläderna på dem de sitter

lösast på, använd tygen som snaror

för att kontrollera deras rörelser,

möt inga blickar.

Leif Holmstrand:

Alltid kommer

plutten

att missgynna

plutten, nej, inte alls:

Håller på med en kollektiv enkätdikt för internetpublicering.

Skulle du kunna svara på detta sms med en mening,

som på något (fritt) sätt förklarar ordet ”snedfördelning”?

Ellen Suneson:

Som människans

underliga förmåga till både

enorm medkänsla och hennes

kapacitet

till att se bort från

och blockera

det egna ansvaret (eller kanske:

premissen för att A ska ha makt

är att B är beroende av A).

  

NÅGRA ORD ANGÅENDE EN OFRIVILLIG FÅTÖLJMOTION

(Per Olvmyr)

 

Snart har det gått för långt med arbetslinjen i det här jävla landet. Det kan faktiskt inte vara tillåtet att man, en ledig dag, kan bli ivägburen när man sitter hemma och glor på teve i sin favoritfåtölj. Fyra män i blåa overaller kommer inrusande mitt i ett program och lyfter upp en när man sitter i fåtöljen. Just precis detta händer mig när jag kollar på en naturdokumentär. Det skulle handla om sjögurkor och räkor, om hur de samarbetade med varandra i ett enda stort ekologiskt kretslopp eller någonting i den stilen och jag hann inte märka hur fåtöljen lyftes förrän det var för sent. Ja, de bar iväg mig, ut från lägenheten, ner för trapporna. De sprang i ett rasande tempo. Jag försökte förstås skrika åt dem att de skulle släppa ner mig. Men de ville absolut inte lyssna. Så jag slog till en av dem i huvudet med fjärrkontrollen eftersom jag hade läge att göra det där uppifrån så att säga. Men den som träffades bara grymtade till och sen så sprang de iväg med mig i fåtöljen ännu fortare, ännu snabbare, så att jag var tvungen att hålla fast mig i armstöden riktigt ordentligt för att inte trilla av. Ja, de sprang med mig rakt genom parken och sedan svängde de in på en liten sidogata. Vid det här laget insåg jag att jag var på väg att bli kidnappad, men eftersom det var på kvällen såg nog ingen vad som hände. Jag satt uppe i fåtöljen, det var mitt i november och det blåste kallt, särskilt kring öronen. Jag har ju känsliga öron. Jag kan få öroninflammation. Men efter ett tag vände de sig bara om. En av männen hade fått ett mobiltelefonsamtal. Fel person vi måste tillbaka, sa han. Och de rusade iväg med mig igen. I motsatt riktning och i samma rasande tempo. Skumpade genom parken. Uppför trapporna där jag nästan höll på att falla av med huvudet före och bryta nacken. Och sedan satte de ner mig på samma plats som jag satt vid tidigare och försvann illa kvickt. Där satt jag nu. Och jag hade väl missat ungefär fyrtio minuter av programmet, antar jag.      

PROGNOSER

(Tomas Klas Ekström)

inte halvvägs

inte bara nästan

jag är här men aldrig kvar

en ekande känsla

hela natten

far maskinerna förbi        

mitt fönster som oväder

jag frammanar en bild här

i min dröm är du kapabel att älska

att förändras i kärleken

jag fördriver tiden

du byter ställning reser dig upp

förbi alla dessa kyrkor

brygger kaffe talar i telefon

klumpig som alltid

och vilsen avklädd

blev jag den du ville

du som aldrig såg längre än

väderprognosen räckte

hösten faller

den faller med börsens slägga

och isbergen som mumlar

om kommunala faror

fåglarna skator vibrerar

och höstens rödbrända

har knappt ens träffat de stora

lindarna

på bänken innan solen går ned

i trädgårdarna kupas rosor

och möbler fälls ihop, dagar stuvas undan

vi börjar vika ihop oss själva igen

vi talar hela tiden numera

men aldrig med varandra

vi har tappat bort vårt språk någonstans

i sommarens myller

när regnet kommer har alla dessa droppar

sin plats i grundvattnets omåttliga törst

men våra ord faller vid sidan av

glöms bort

långt under ytan ligger minor och rostar

ut sina gamla gifter

om vi inte har dessa ord som kan föra oss

framåt till våren, till fåglarna

skalar barken av träden

känner lukten av deras död

och äpplen faller i veckor

isen kommer snart fernissar

våra utemöbler med sitt mörka glas

tändsticka tänder tänder igen

ett oljefat flammar upp

plötsligt värmen du ger mig

jag är här kvar i vintern

och molnen hänger som på galgar

över Malmö

himlen en klädhängare

på världens största loppmarknad

nedanför breder stadens grymhet ut sig

åldringar med rullatorer sätter sig på min bänk

säger till mig att ta tillvara på dagen

och vad bryr sig snön förresten om solen

unga fäder som nästan ser ut som jag

passerar med barnvagnar

lugna och väl fastskruvade i tillvaron

bröd bakas, mat lagas:

överallt pågår livet som vanligt

för att vi inte vet hur vi annars skulle göra,

förutom att bara fortsätta rakt fram

den här dagen framkallar rötter

i min trädgårds jord

den här dagen tar bilder av mig,

exponerad och fångad mellan dess skuggor

jag önskar jag kunde måla den här dagen

med färger jag aldrig sett

och ge den till dig

då tror jag att du skulle förstå

Registervariation II

(Katji Lindberg)

tänk dig själv; den stora pupillen den helt öppna blicken

klar just därför bottenlös

respons minsta lilla åtbörd du får ett gensvar

i den subliminala askesen (handlar allt om detta)

[fram och åter böljande man inväntar reagerar alla reagerar men inte den vars lekamen intas underifrån i det porösa]

utbytta intonationer uteblir vem börjar undra

du förstår något i kroppen i strejk (infinner sig inte)

syntetiserar heller inte, fyller små fickor med vakuum öppenheten skjuten åtsidan dentem pro dente

när medvetandet avläses spontant säger vi, hon är inte som vanligt hon är inte riktigt närvarande reagerar inte på toner 

Registervariation IV

(Katji Lindberg)

på samma sätt avtecknar sig motorikens horisont

den ängslande handen på sängstålet registrerar helt spontant

avvikelse lika med ökad spänning eget fysiskt obehag ”abnormt böjningsmönster” (ser väldigt konstigt ut, något ur led, brott här)

omedvetet finns kroppens mönster en slags tonart som ett raster

dalande mot den monstruösa stumheten (gong-gong): (1)inga rörelser

just rörelsen universell en harmonisk dynamik betingad av kroppens andningens konstitution vi förstår allt mot en osynlig fond

böjningsmönstrets förlängning kallar vi dans, eller gång eller

”att röra sig i rummet” eller ”hon är” eller ”hon är död nu”

Dikter

(Filip Lindberg)

ENMANCIPATION

 

Vägräcket väser till

och sliter sig loss

ifrån vägkanten

liknar en gråstrimmig orm

när den slingrar sig ned

över fälten

ner

emot den solstripiga granskogen

som välkomnande sveper undan

i en lättvindig rörelse

med barrkjolen

och på andra sidan vägbanan

har ett regntyngt moln

stigit ned

vårdar ömsint ett sargat kalhygge

baddar varsamt såren

med sin friska bomull

och en av orsakerna

till allt avståndstagande

till all skada & sjukdom

är just den här femfiliga motorvägen

denna askfärgade sitarhals

som med sina ostämda

livlösa strängar

inte ger någon ton

 

går inte att spela på

 

 


UTANFÖR BOSTAD

 

När de ställde frågorna

svalnade dina ögon

till två djupblå revolvermynningar

som var beredda att belägra

och försvara

ALLT

 

Du drog din tunga bakåt emot gommen

vilket följdes utav ett klickande

LJUD

och ur dina ögon

sköts hatet

sköts allt det avskyvärda

du så innerligt önskade dem

 


EFTER ARBETE

 

När hon kom hem

var hon trött

så väldigt trött

att hon

att hela hennes tillvaro

satte sig på huk

förstelnad med armarna hängandes

längst med sidan

och i timmar kunde hon dröja kvar så

lät allt annat fortgå

lät allt kollidera och fördubblas

uppmärksammade det inte ens

utan andades bara ut

tungt långsamt och stilla

som gravstenarna

på kyrkogården

 

 


EFTER ARBETE II

 

En man ligger utslagen i soffan – ingen mottagning

Teveskärmen har somnat med ögonen öppna

men satteliterna drömmer – gråsvart flimmer

Rymdens mosaik

 

 


INOM VARJE MÄNNISKA

 

Lugnet rusar fram

och jag skymtar det innerligt mänskliga i mig

ett spindelnät utav tunt vitt järn – en infrastruktur

med sju miljarder destinationer

och långt inom varje människa

står ytterligare människor utspridda

de står för sig själva

de står var och en vid ödsliga och ibland nedlagda tågstationer

där tistel och sly

krönts till kung & drottning

och jag slås av hur dessa människor

trots allt envist står kvar

i en tålmodig väntan

på en försoning

i en väntan

på ett Vi

Dikter

(Maria Edgren)

Utan poäng är jag inget att ha,

Poänglös tillvaro att leva i,

Att några ynka siffror på ett papper spelar roll –

Det är inget att skämta om.

 

Samhällsmedborgare, ta dig samman!

Fyll din funktion och utrymmet innanför pannbenet,

Gör rätt, aldrig fel –

Så du inte kostar samhället pengar.

 

Ekorrhjulet snurrar för alla –

Även du är inbjuden.

Varsågod och ta del av

Det vi har att erbjuda dig.

 

Arbete, hela dygnet,

Rast är bara för de lata.

Samvaro hemma – skaffa inte barn, bara

Vab-dagar gillas inte.

 

Utbildning, karriär,

Rekorderlig klädsel, medelklasstil,

Bil, båt, nybyggd villa –

I din bästa ålder.

 

Mellan raderna, det riktiga bakom

Stress och krav, sömnlösa nätter,

Orken tryter, ångest blir tabletter

Slutar med sjukskrivning.

 

 

 

Systemet som knakar, som inte är mänskligt,

Måste vi välja denna väg?

Har jag inget värde, i samhällets ögon –

Om jag vägrar att följa flocken.

 

Flocken som stängt av, som inte längre lever,

Andas konstgjort, kapat känslor,

Går på rad som maskiner –

Tankarna är i tryggt förvar.

 

 

"Ni tror er veta, vad som är medicinen,

Ni lärda, er ska vi lyssna på,

Ni som stängt av alla känslor och

Lägger förnuftet i forskningen.

 

Lyft blicken från era böcker,

Från alla era rapporter

Det finns serverat framför näsan –

Det går inte att missa.

 

Distans till det som luktar illa

Och känns misär,

Vi kan hjälpa med olika medel –

Dessa heter inte omsorg och medmänsklighet.

 

Vi låser in, medicinerar och sätter diagnos

På det som inte vill följa mallen.

Självutnämnda härskare,

Trampar stadigt på jorden.

 

Kunskapen tar stopp när vi inte förstår,

Här har vi något avvikande,

Från sociala bottenskiktet, det tror jag säkert,

Det kommer aldrig bli något av den där.

 

Men det är ni som luktar illa –

Ja, rent av, av skit.

Epitetet avskum fattas i er titel,

Ni enväldiga dårar.

 

Ni som arbetar med människor

Utan att vara levande själva,

Som levt ett gott liv utan motgångar –

Förståelsen utebliven.

 

Döma på utsidan, medicinera på insidan,

Tycka synd om de stackars krakarna.

 

 

Jag har nog lite gammalt skit, uppe på vinden

Som jag kan passa på att skänka till de stackarna.

 

Det är väl medmänsklighet om något,

Att skänka allmosor som bara ligger,

Till bättre behövande, de blir ju så tacksamma,

Komma till ett nytt land utan något alls.

 

Se, nu har vi ordnat och budgeterat,

Löst situationen, så vi får bra statistik.

Här kan ni bo, långt bort ifrån oss,

Hoppas ni kommer trivas i skogen.

 

Kom inte och gnäll, man kan inte få allt här i världen,

Och deppa inte ihop över dina släktingar.

Nu är nu och inte sedan,

Fäst blicken framåt och lär dig språket.

 

Bry dig inte om, du stackars främling,

att lokalerna brinner upp och lösningarna uteblir,

för bättre än så här kan du inte få det –

passar inte detta kan du gott resa tillbaka.

 

Bli inte för duktig och byt gärna ditt namn,

Det kanske går lite smidigare då.

Vi behöver någon här i huset

Som kan städa och tvätta då och då".

 

 

”Det är inget särskilt med det högre.

Bara för de lata, oarbetssamma.

Man ska ta i med händerna, ligga på knä hela sitt liv

Vara tacksam och hålla truten

 

 

 

Du är kommen från skogen, från det lilla

och så ska det förbli.

Inga vägar leder härifrån till något annat –

så sluta drömma dig bort.

 

 

Kan inte fly från ditt arv.

Brännmärket finns i minnet.

Tankarna tar över,

spjärnar emot.

 

Vill inte, inte det här.

Drömmar betyder något

vill få mig att färdas mot okänt mål.

Färdas i annan riktning.

 

Föraktet mot människor som har pennan

som sitt verktyg.

Som sitter och skriver när man kan jobba på fabrik

och ta i med hela kroppen.

 

Känna efter är bara för dårar.

Det slutar alltid med psyket

Stäng av och ta på dig ditt pansar

och ingen kommer åt dig

 

 

Insidan där drömmen började gro.

Allt starkare för varje år.

Släpp ut mig, släpp mig fri.

Detta är inte ämnat för mig

 

Du ska inte tro att du är något,

din pennfäktare där.

Rid du på dina hästar

bland de andra dårarna.

 

I full galopp är jag på väg

mot mina själsfränder

Är inte gjord av pansar

och inte lera heller.

 

 

Kan inte fångas eller formas.

Jag bara är så här.

En liten röst som längtar ut.

Jag är inte mitt arv.

 

Är det så fel att inte vilja

det där som andra vill?

Måste man färdas i samma riktning -

är det förutbestämt?

 

Jag är den som bryter.

mot den förutbestämda vägen.

Det som stod i pannan

när jag kom till världen.

 

 

.Krampaktigt håller jag fast

vid pennan som glöder

som skriver orden

som måste bli skrivna om.”