Taktil upplevelse

(Anonym)

Oj. (under bordet). Ursäkta. Det gör inget. Ni snuddade vid min fot. Nej. Det kändes så. Det tror jag inte. Men ni tänkte att ni skulle kunnat ha snuddat min fot. Jo. Det kändes. Jag vet. Men varför sa ni inget. Jag bad ju om ursäkt. Jaha, vad det för det. Ja. Jag trodde ni talade om.. Vadå. Ni vet. Jo. Men vi känner ju inte varandra. Gör vi inte? Inte än. Tankar är som spindeltrådad. Spindeltrådar är som nervtrådar. Nervtrådar är som ord. Vi hasplar ur oss dem för att kunna känna.

Slut på ekonomi, byråkrati och administration

(Anonym)

Ingen lever längre på vad någon annan gör. Inga mellanhänder. Inga investeringar. Ingen avkastning. Bara produktion och förtjänst. Ingen spekulation. Ingen rikedom. Bara överflöd. Ingen skatt. Ingen offentlig ekonomi. Bara direkta transaktioner. Bara rättvisa. Ekonomisk rättvisa. Ingen kapitalaccumulation. Inga bankfack. Inga banker. Bara gemensamma broar, raketer, stjärnkryssare och undervattensstäder. Bara lappar och handslag. Inga underskrifter. Ingen identifikation. Ingen förfalskning. Ingen identitet. Bara vänskap och grannsämja och överenskommelser. Inga styrelser. Inga chefer. Bara global kommunikation. Bara arbetskamrater.

IAKTTAGELSER OCH SPEKULATIONER OM DRÖMRUMS BILDNINGEN URIFRÅN “TORSBY- HOLLOGRAMMET” SÅSOM REALISERAD UTOPI[1]

(Niklas Nenzén)

ETT ÅTERKOMMANDE DRÖMGEOGRAFISKT DILEMMA

Ett återkommande bilkörningsdilemma i mitt drömliv har varit detta: bilen åker i förväg medan jag som förare blir tvungen att styra det flyende fordonet med viljekraft från en position bakefter, ungefär som när man fjärrstyr en radiostyrd leksaksbil. Situationen blir svårbemästrad, för att inte säga akut i skedet då bilen försvinner ur synhåll bakom en kurva, vilket medför att jag måste styra helt godtyckligt eller blint. Eftersom jag befinner mig på samma gång långt bakom bilen med en del av mitt medvetande och i bilen där framme med en annan del av medvetandet, känns det angeläget att inte krocka eller köra av vägen. Vanligen slutar intermezzot med en dikeskörning med påföljande drömscenväxling eller abrupt uppvaknande.

DRÖMMEN

Under ett bilkörningstillfälle av detta slag härom natten, gläds jag över att oförmodat vara kapabel att stanna bilen bakom en kurva och sålunda sammanfoga det splittrade medvetandet. Det känns som om jag löst det gamla problemet, utan att riktigt förstå hur. Jag befinner mig då oförhappandes i Torsby, en tätort i Värmland som jag aldrig har besökt men som i drömmen är en rätt vacker idyllisk-modernistisk stad som påminner om det restaurerade hamnområdet i Örnsköldsvik. Överallt i detta Torsby hörs lättsam lokalpatriotisk discofunkmusik som Bee Gees och Chic, ett slags reklamjinglar som kontinuerligt hörs från högtalare överallt i staden. Stadens invånare rör sig makligt likt partyminglare och trallar avspänt med i dessa hejaramsor om hur bra Torsby är, till synes väl införstådda och belåtna med Torsbys artificiella och utopiska karaktär. När jag reflekterar över drömmen spårar jag följande incitament, som drömarbetet tycks ha förbundit:

1. POETISKA OCH GEOGRAFISKA RUM

Tidigare under veckan har jag läst samlingsvolymen Värld med dikter av poeten Bengt Berg. I förordet av Staffan Söderblom påstås det litet ”metaprovinsialistiskt” att Bergs hemort Torsby är ett utopiskt mikrokosmos med öppningar mot omvärlden osv. Vid läsningen av boken reflekterar jag över att Bergs poetiska metod bl a innebär att konsekvent förankra sina poetiska infall i en igenkännbar vardagsmiljö, som alltså förordsskribenten - men inte författaren själv i dikterna - vill förankra i det geografiska Torsby. Parallellt läser jag en diktsamling av Anders Olsson, vars poetiska metod i detta hänseende är den direkt motsatta: några av hans dikter är uppenbarligen starkt miljöförankrade men döljer helst med minimalistisk reduktion det fysiska rummet så att läsaren får visualisera/rekonstruera detta på egen hand. (Denna karakterisering av de bägge poeternas respekive poetiska metoder har förstås inga uttömmande anspråk, utan representerar bara de tillfälliga läsintryck som råkade inverka på drömbildningen.)

2. BLINT RUMSSKAPANDE

Dagen innan drömmen har jag läst en artikel om en blindfödd man som kunde teckna realistiska

vyer med fantastisk precision genom ett utvecklat användande av visuella hjärnbarken. Jag

associerar denna förmåga till hur jag upplevde läsningen av vissa dikter av Anders Olsson, samt till Bengt Bergs (förmenta) poetiska åkallan av en (med läsaren) sammanhängande värld.

3. PARAMETRISK PRINCIP

Under dagen efter drömmen kommer jag återigen att tänka på artikeln om den blinde visualiseraren då jag läser en svårbegriplig artikel om modern kosmologi. Artikeln argumenterar för existensen av ett identifierbart substratum, vilket ligger till grund för universums manifesterade fenomen. En ny princip för att ena hela spektrat av dynamiska tillstånd genom ett enda parametriskt koncept skisseras, något som enligt artikelförfattaren står i direkt motsättning till fysikens antagande om ett tomt rum. Den tankegång i artikeln som jag finner särskilt fascinerande är denna: När mekaniska spänningar som skapas av interaktioner i rummet synkroniseras och blir identiska och samtidiga längs med rummets tre riktningar, smälter de samman i ett sammanhängande, singulärt tillstånd som företräds av ett hologram. Så bildas kontinuerliga enheter i rummet. Artikeln förklarar inte varför rumsbildningen sker – och jag lämnas med en association: kanske är den kosmologiska rumsbildningen analog med den kognitionspsykologiska processen?[2]

4. VISUALISERAD UTOPI

Olof har någon vecka tidigare frågat om jag vill låta mig intervjuas för ett projekt som, ungefärligt, går ut på att konkret föreställa sig en realiserad utopi och att svara på detaljfrågor om livet i en sådan.

AVSLUTANDE REFLEKTION

Drömmens Torsbyhologram innebär så ett gestaltat svar på en rad frågor ur vakenlivet. På Olofs fråga om hur livet i en utopi konkret skulle gestalta sig ges det generella och skeptisk-lakoniska drömsvaret: man går omkring i en trivsamt designad miljö och nynnar på muzakslingor med lokalpatriotiska texter. Men förutom ett konkret exempel på en utopi utgör ju Drömtorsby med incitamenten i beaktande ett kognitivt-kosmologiskt exempel på hur kontinuerliga enheter i rummet bildas: Vad som gäller för fenomenet bilkörning gäller även för torsbyhologrammet; det är ett utspritt fenomen som kan – och t ex för " den inre trafiksäkerhetens" skull: bör – synkroniseras, enhetliggöras. I ljuset av dessa framlagda erfarenheter, om än bara i ljuset av dem, skulle man kunna identifera drömbildningens parametriska princip så här: den utopiska aspekten av det singulära, sammanhängande tillståndet, vilken aktualiseras av en s a s hembygdsromantisk längtan efter förankring i en i någon mening gemensam eller förenhetligad värld. Men denna bengtbergska harmonieringsimpuls, som bygger på referens och identifikation, utgör alltså inte den allenarådande principen i det utopistiska drömarbetet. Den regleras även av ett andersolssonskt undanhållande av dessa referensers tydlighet i syfte att aktivera medmänniskornas inre förståelse och imaginativa medskapande. Det utopiska projektet utarbetas således rimligtvis i kombination med drömmoment och övningar och problem vilka utmanar den visuella hjärnbarken och diverse identifikatoriska förvillelser. Ur ett mindre antropocentriskt perspektiv kan man förslagsvis tänka att medvetenheten är ett fält som upplever sig självt – och därmed en känsla av själv – i och genom flera element, varelser eller medvetenhetsenheter som framträder inom det; och att varje element eller enhet i detta område är något som upplevs både inom och av området som sådant, och som även upplever sig som ett uttryck för det området.

En ideal värld

(Eleanor Goldfield)

 

Jag hittade natten som du bad mig leta efter. Den lekte i skuggorna, bekväm i tystnaden, långt borta från ljuset. Den skrattade och försvann med vinden, visslade under blad och träd där solen smekte sig fram - mjuk och varm. Tystnad med oändligt stora melodier sveper över ängar, gröna och gula, överlyckliga i sommaren.

 

Natten faller inte, den dansar in på springande vågor av svalka och mörker - klädd i mörkblått och silver. Gnistrande spår möter vatten och jord. Skogen viskar forntida hemligheter längs stigen av bark, som slingrar sig här. Mina rötter drar mig in i skogen. Lätt glider mina fötter - en svalkande sefyr kysser min hud, pirrande med energi. Jag blundar. Här lekar många själar, i de varma träden, i den mjuka jorden, i luften som en koreograferad symfoni. Här finns oändlig lycka, tårar, glädje, sorg, barndom och ålderdom, födelse och död, krig och fred, åratal av liv sjuder i denna elektriska tysthet.

 

Och nu står jag här. Mitt hjärta slår i en rytm dikterad av skogen. Jag känner lukten - doften av en svensk sommarnatt. Den är min släktklenod.

 

Jag hör mycket i intigheten. Jag ser mycket i mörkret. Jag känner bark, löv, vind och mossa. Natten smakar av den rikaste champagne.

 

Det är magiskt.

 

Detta är en verklighet som är framblandad av själens pensel, en pensel som lägger till det outsägliga - det som man aldrig kan få med på bild, men som lever kvar, hela livet, som jag kan plocka fram, som jag gör nu - där ett milt leende smyger sig fram. Men stunden, den är borta. Verkligheten har framhärdat, förbi många kära stunder.

 

Här, i denna dualitet börjar resan mot en ideal värld.

 

Den natten kommer aldrig igen. Minnet och känslan, själen som fortfarande dansar, de kommer alltid att finnas.

 

Tappa aldrig bort dessa magiska varelser, de som smyger runt i dina sinnen hörn, men låt inte heller verkligheten, som finns nu, vissna. För den kommer och går, medan älvor och andar stannar så länge du vill.

 

Ja, jag har hittat natten - den är vacker och ögonblicklig, ömtålig och stark, mörk och ljus, och här, i verkligheten, är den alldeles påtaglig, liksom jag.          

 

Realitet och Evolution

 

Jag måste erkänna att jag var frestad att inte skriva mer. Men låt oss, i våra egna verkligheter och i våra olika stadier av själv-evolution dekonstruera meningen med, och rollen för, en ideal värld.

 

Jag tänker inte tala i gåtor. Det jag har att säga är inte eteriskt, det är inte bara en filosofisk komedi eller ett utopiskt skämt. Det är inte ett poetiskt erbjudande, baserat på idén att om vi bara alla kommer överens och återanvänder plast så kommer vi att nå nirvana. Nej, detta är inte realistiskt. Och det tar inte heller vara på våra sinnens, vår kropps och våra själars evolutionära briljans.

 

Det jag erbjuder är ett plan, baserad på en kombination av verklighet och evolution. Vi kan förverkliga den ideala världen, men vi måste inse vad detta egentligen betyder.

 

Den ideala världen – idén som den ser ut idag – är en eterisk idé som vagt bygger på ett flertal idéer. Den är idealiskt uppblåst med hjälp av drömmar från ett fåtal, och nedtyngd av oren ärlighet, vår verklighet i sin helhet. Den är också alldeles för varierad - beroende på vems drömvärld du kliver in i när du ställer frågan, eller vart i den evolutionära kedjan du drar. Och oavsett vem du frågar och var du än knackar, kommer svaret antagligen inte ta hänsyn till evolution eller verklighet. Låt mig förklara.

 

Den ideala världen är inte en värld utan sorg, ilska, hat, och ånger. Den är inte en värld utan pengar eller makt, hierarkier eller regler. Om vi skulle föreslå en ideal värld utan allt detta, föreslår vi en värld som aldrig kan komma att bli till - en värld med varelser som inte är mänskliga, en värld helt avskild från vår värld och som inte kan förverkligas utifrån vår världs faktiska konstitution. Således, förblir idén om den ideala världen också en eterisk tanke, flytande i overkligheten med lika hopplösa hopp som den perfekta mannen, mamman, dottern eller vännen.

 

Vi är imperfekta. Vi kommer aldrig att bli perfekta. Därför blir vår ideala värld aldrig helt perfekt. Och jag tänker inte ens komma in på frågan om vad som är perfekt. Det är en djup och fruktlös fråga. Egentligen så hatar jag ordet. Perfekt. Det är intressant att nämna hur vi, i vår evolution, i vår komplexa tillvaro förgäves försöker nå det perfekta, men att det, just på grund av vårt komplexa sinne, våra kroppar och våra själar, aldrig kan bli så. Perfektionen dansar liksom älvorna i skogen, genomskinliga och flyktiga, opåtagliga men frestande.

 

Därför föreslår jag att vi i den ideala världen accepterar att perfektion inte finns. Vi accepterar att människor är komplex av varierad godhet och ondska. Vi accepterar att verkligheten kan vara ideal, men utan perfekta gudar och tilljorda hjältar. Vi accepterar att den ideala människan, i den ideala världen, också är imperfekt. Att han (och jag menar förstås också hon) har fel, och känner det goda liksom det onda. Om han inte känner hela detta spektrum kan han aldrig förstå att det goda är gott - och då följer det att utan det onda har vi inte det goda, och inte heller har vi så känslor eller kapaciteten att bearbeta dem. Detta låter alldeles ruskigt skrämmande!

 

Vilka av oss kan säga att vi aldrig har lärt oss något eller vuxit, eller inte utvecklats på grund av vår erfarenhet av ilska, sorg, ånger eller besvikelse? Smärta existerar som dag och natt, is och eld, hårt och mjukt - det är lika naturligt som sommarnattens dans. Spring inte iväg från det. Håll inte i det. Använd det. I en ideal värld är mänsklighetens emotionella spektrum lika unikt och varierat som vi själva är.

 

Och det är en annan sak som ska behållas: olikheter. En ideal värld är inte byggd på tusentals människor som tänker och beter sig likadant. Det är också skrämmande - 1984 samhället. Här framställer sig evolution. Vi som människor kan utvecklas att förstå olikheter. Vi kan nå en plats där vi ser oss själva i andra och samtidigt respekterar det som skiljer oss åt. Men för att kunna göra detta måste vi befinna oss i samma verklighet - den som existerar. Vi kan absolut inte trycka sagofigurer och gudar mellan varandra. Vi kan inte titta upp för att få svar. Titta inåt. Titta på den som står bredvid dig. För att kunna samexistera med varandra, och med världen i helhet, måste vi förstå och orka skilja verklighet från fantasi.

 

I och med vår evolution så kan vi förstå att vår tro på gud är en tro som är och förblir utanför verkligheten. Om man vill så tar man från tron vissa aspekter, aspekter som hjälper oss i verkligheten. Precis som jag, från sommarnatten, tog lugn och fred. Men jag förstår också att den natten inte finns längre. Nu i verkligheten. Här.

 

Be inte dina gudar följa med till verkligheten. Be dem inte att överskugga det som finns med perfekt styrka, visdom och kunskap. Se din egen styrka, visdom och kunskap först - inse att vi kan utvecklas ytterligare, utan att dra in sagor och myter.

 

I verkligheten, i oss själva, finns byggstenarna för en ideal värld. Vi behöver inte leta upp i molnen i det metafysiska.

 

Vi kan behålla allt det filosofisk-hypotetiska till kvällar med levande ljus och rött vin, för djupare diskussioner av allt som skiftar under verkligheten - det som ligger innerst, under alla känslorna, tysta blickar och uttryck. Själens pensel målar för evigt sommarnatten i mitt minne. Den kastar jag aldrig ut. Utan fantasi och abstrakt tänkande skulle vi vara oerhört tråkiga! Men återigen: ta inte med allt det där in i verkligheten. Det betyder inte att verkligheten är ytlig och falsk. Tvärtom. Liksom religion är det en resa djupt in i oss själva. Och det är absolut en resa jag rekommenderar. Men jag förstår att Nietzsche inte dikterar mitt liv, som en gud inte dikterar en religiös människas liv. Jag drar inspiration och insikt från att läsa filosofi, att sitta och filosofera, men det är jag som måste stå upp för mig själv. Det är jag som är mitt ödes mästare, inte Nietzsche. Således är verkligheten mer spännande och utmanande. Det är du som styr dina tankar, dina åtgärder. Det är du som bestämmer var du är, var du kommer att vara, vem du kommer att bli, hur du vill leva i denna värld och hur denna värld bör se ut.

 

För så här är det: Om vi lever för mycket utanför verkligheten, om vi bor i en värld vi har skapat, med Emerson, Kant, Buddha och jultomten, så kommer vi också alltid att återvända till den världen - för den är ju mysigare. Den är ju bekvämare och alltid lika förutsägbar. Och vad händer då? Vår egen styrka krymper. Vår visdom är byggd av gudarna i vår värld och den håller sig fast vid sagovärldens kedjor istället för vid verklighetens vingar. Styrka och visdom är svårare att vinna här i verkligheten, men varar längre och med mer intensitet.

 

Om vi bygger vår evolution utanför verkligheten så behöver vi inte jobba lika hårt för att skapa en verklighet som är ideal, som är bättre. Vi bryr oss inte lika mycket för vi kan alltid fly till sagovärlden.

 

Men tänk om vi förstod att sagovärlden inte finns som ett gömställe, utan som en magisk effekt av våra komplexa sinnen och av vår själ - en komplexitet född ur vår verkliga utveckling. Tänk om vi förstod att vi inte behöver trycka ner den, men inte heller trycka fram den. Den kan finnas med oss, i oss, utan att försvinna och utan att ta över.

 

I vårt medvetandes underjord finns denna effekt, säkerligen. Och nu gäller det att skapa den ideala världen - här i verkligheten, byggd på våra sinnens och våra själars evolution. Och detta med full förståelse och acceptans av vilka vi som människor är - att vi blir arga, att vi hatar, att vi slåss, att vi gråter och ångrar, att vi blir kära och okära, att vi känner oss ensamma, gamla, trötta, sjuka och obekväma.

 

Och samtidigt så kommer vi att kunna hantera dessa uppmaningar och händelser. Vi kommer inte att förtrycka sexualiteten - vi kommer inte att förtrycka ilska eller svartsjuka. Vi kommer att ha sex, med oss själva och andra, obehindrade av vad grannarna tycker. Vi kommer att kunna prata igenom ilskan och svartsjukan. Vi kommer att kunna be om förlåtelse och förlåta. Vi kommer att slå och sparka och veta vad som kommer efter - det kommer att bli krig. Va?! Yep, mänskligheten kommer att kriga - som sagt, vi måste acceptera realiteten. Fred varar inte i evighet. Krig kommer. Men vi kan lära oss att inte upprepa historien, att inte använda krig som det första draget.

 

Det kommer att finnas mördare och psykopater - naturen är lika imperfekt som vi är. Se på den som inte förstår känslor, eller som drömmer om makt, på han som inte kan hantera misslyckanden.

 

Det går inte att tillfredställa alla, och i vår ideala värld kommer vissa inte att utvecklas. Kom ihåg, vi försöker inte måla smink på världen genom att gömma alla rynkor och ojämnheter. Vi måste stirra direkt i verklighetens ansikte, i osminkat hårt ljus, och i vår styrka, visdom och kunskap kommer att vinna. Det blir inte alltid perfekt, det blir inte alltid lätt, men det blir, i sista hand, det bästa som människor kan göra. För om vi jobbar med vår egen styrka, när vi fattar våra egna beslut, medvetna om verkligheten och dess konsekvenser, utvecklade så till den grad att vi låter rädslan för det ofattbara trampar ner våra beslut, så kommer vi att acceptera att vi inte har all kunskap, och att vi inte heller behöver den. Vi kommer att acceptera att vi är felbara och att vi alltid kan växa och bli bättre, liksom den ideala världen.

 

Vi behåller lite arrogans, blandat med ödmjukhet - vi jobbar på balans i en ständigt kinetisk realitet.

 

Det blir inte lätt, sorry. Ta då och då en tupplur i sagovärlden - men glöm inte att vakna och stå upp. Det är visst svårt att stå själv utan sagovärldens kryckor. Men inse att den som går med kryckor kan aldrig springa. Och vår evolution, vår ideala värld är beroende av ett tillstånd av acceptans, där vi springer framåt, där vi utvecklas med djup förståelse av oss själva och världen vi befinner oss i. Visst ska vi jobba för fred och rättvisa, men ge inte upp när det perfekta inte dyker upp. Tryck inte ner mänskligheten som svag när smärtan eller ondskan visar sig. Fortsätt utvecklas. Fortsätt att ta in verkligheten. Ta in den, ett ögonblick i taget. Lev ditt liv. Le - för den ideala världen är inte utom räckhåll. Den vibrerar i oss alla, med hjärtslag och andetag, med fotsteg och blickar. Ta tag i det bästa inom dig och spring framåt, utvecklas - känn att din egen styrka växer, att din visdom och kunskap blir bredare, här, nu, i verkligheten omkring dig.

DEN NYA LÖNSAMHETEN

(Per Olvmyr)

 

Jag hade gått igenom alla jobbkvalifikationer innan jag begav mig till arbetsförmedlingen. Någonting sade mig att det skulle gå bra den här gången. Vi skakade hand; han hade ett väldigt mjukt handslag, som en nedsövd cockerspaniel på en veterinärbrits. Jag lämnade över mina papper. Jobbförmedlaren tittade på mina tidigare anställningar, kliade sig på näsan med en uppstoppad hare i handen och harklade sig sedan med näsan. Han plockade upp en blöt brödkant från sin haklapp och sög på den. Jag ser att du arbetat som bananskalsreceptionist i Sundsvall, och sedan har vi den här halvtidstjänsten som toalettspolningskonsult som kan vara av värde. Dessutom… har vi ditt vikariat som reservskyltdocka i Malung. Det här ser ju mycket bra ut! sa förmedlaren uppmuntrande. Vad bra, sa jag och log tillbaka osäkert mot honom. Sedan knappade han in några uppgifter på sin dator med hjälp av harens öron. De söker en tvinnad mustasch på ett IT-företag i Borås. Kan det vara något? Jag har inte jobbat som mustasch på länge, sa jag osäkert. Ärligt talat kommer jag knappt ihåg hur man gör och sen är jag lite rädd för att pendlingsavståndet är för stort, tillade jag. Ni har inte något annat? Jo, då ska vi se här. Men detta kanske! Svenska Telegrafverket i Nacka söker en apelsinpressassistant. Det kan kanske passa dig bättre? Kör till! sa jag. Och vilken frisyr vill du ha på det? Det går nog bra med brysselkål och hönsnät. Då så! sa han. Sedan började arbetsförmedlaren spela pingis mot min nacke, tills han vunnit tre set i rad. Då var vi klara! sa han och gav mig sin racket. Tack, så mycket. Jag gick hem med en skön känsla i magen. Och när jag kom innanför dörren drack jag två glas med spaghetti och somnade utmattad. Apelsinpressassistant, mumlade jag belåtet för mig själv i sömnen… apelsinpressassistant!           

A short story 5 in parts

(Jonatan Habib Engqvist) [Ska översätttas till svenska]

 

1. Emosynthesis

(A key section of this short story, as it explains the emotional complexity of the main character and stresses the importance of the absent event.)

 

And on it went. As if nothing really happened, our common journey continued. In retrospect it had been a smooth ride. Perhaps too smooth. But in many respects it was and had been comfortable and there had been no need to question it. There was no tension that couldn´t be dispersed. And we shared a common history lined by a modest palette of healthy conflict and animated discussions; not too many arguments, or latent, un-dealt with insinuations. We had some kind of common ground. Maybe we had got used to it. Not in the sense that we would take our situation for granted, we were far too conscientious and well educated for that. But while time was doing what time does, it became a kind of habit to affirm one other without reflecting too much about it.

 

Actually, there isn´t too much to say about it. I guess we were happy. Or at least it seemed as if we had accepted the idea of whatever it was that we were to one another and to ourselves. We had a pretty clear picture, to the extent of being able to predict each others´ behaviour, sometimes more accurately than ones ‘own, what we could expect from our mutual choice of common destiny. Even if it could be difficult for us to know where one´s desire started and the other´s began.

 

And perhaps this could’ve been a productive matter for us to discuss. A lack of awkwardness can at times be misinterpreted as a numbness or indifference. But it’s not even clear if there were any under-currents below the calm surface that we shared beyond the universal paranoia common to us all. Realistically speaking, and with some perspective, everything was fine. More than fine. It was great. There was certainly a sense of private intimacy common exclusively to the two of us, which could present itself as a sudden sensation between us, which in turn might even be called love. We had faced and overcome many challenges. Materialistically, there was food on the table and shelter above our heads. From time to time we could even fund things that served no apparent purpose, like aeroplane tickets. We could eat good food, consume items impulsively and use capital to satisfy temporary desires without having to struggle too hard at our creative and tolerant workplaces.

 

In fact, it probably wasn´t about the two of us at all. At least not as two. In a certain sense it could be something that concerned both of us as individuals, about being caught up by time. Or perhaps it would be better to say that time on the one hand had accumulated, and on the other - started to accelerate. There was a complex and intertwined double-bind of what might be labeled as restlessness, or boredom combined with a simultaneous nervosity concerning what was possible before the inevitable took place.

 

2. Car-food

(Where the author introduces the theory of shared emotional states and suggests a connection between technology and boredom, while reminding us of the central importance of embodiment.)

 

They are idiots. All of them. First they accelerate, and then, seconds after being passed by – in order to get head, they suddenly slow down to a speed slightly below the one of the car they just passed.

 

On the other hand - I thought, smiling at the growing irritation that could be noted in my companion and driver; being an idiot in traffic is being in tune with reality. Stress is in itself an attempt to master time. Not being stressed in traffic means that you have given in.

 

Driving is war. And it´s not just any war. It is a war against time. Your own as well as others. The war against time is in many ways the history of human civilization and there are a number of casualties in this war, such as the environment, the power of lobbies for energy-sources from bellow ground and the evolution of plastic surgery. Cars are the equinox of this war and the paradox of driving is that it seeks to be time-efficient at the same time as cars feed on the refined raw material of concentrated time in the material form of oil and gasoline.

 

After a few hours on the road, eyes get tired and stomachs gently rumble. When given the total freedom to stop anywhere to eat, stretch out or tend to the urgent bodily desires that tend to announce themselves as the body is unfolded after spending time in the confided space of the cockpit, it is fascinating to note the choice of site for these stops. For instance, I thought - it is common knowledge that nine out of ten buildings with clear signage visible from the motorway and an octagonal architectural structure are bound to offer a menu of tasteless short-carbohydrates, luke warm over-boiled potatoes, over priced local sweets and souvenirs along with bitter coffee to wash it all down. Since this kind of establishment seems to be the first choice of most motorists, and since they often are placed in conjunction to a fueling station for the car, it could be interesting to ask why we as thinking and reflecting freedom-seeking car-driving individuals with all the possibilities in the world are so attracted to them.

 

Baffled by the question and with a tone of slight embarrassment, I would claim that it is a question of efficiency. That it is so important to save time by filling up the car and oneself at the same time, that the franchisesing process we encourage through this behavior is a political and structural problem disconnected from any personal or ideological choice. And anyone who says anything else is a dreamer or a renegade who does not understand the processes of municipal politics and its relationship to the logic of infrastructure. Besides, it has always been that way. It’s just like in the good old days where the old steel horse can get it´s hay while we stoop in to the guest-house and catch up with local gossip by the fire, or swing through the doors of the saloon as a tired Jolly-Jumper sticks his head in the water trough.

 

At this point I wasn’t really paying attention to the monotonous sound of the sensitive driver’s voice; instead I looked out the window at the impressionist landscape melting outside the window as I tried to refine the theory. To the rhythm of passing fence-poles, I watched as a hawk circulated over a generic field, as regurgitating cows with no awareness of history that had stopped paying attention to the passing traffic enjoyed the warmth of the sunlight unintentionally developing a revolutionary theory on the fundamental concepts of metaphysics.

 

The only thing that is more time-consuming than driving a car is being a passenger, I thought. Even if it, as I heard the distant voice of the driver say, is more practical for a passenger to stretch out a leg or to shift buttock-weight when it feels like it´s been botoxed with cement without jerking the car, it is also harder for you as a passenger to distract your mind from the from the inevitable and focus your frustration on rivalry time-fighting drivers.

 

Saving time is of course an important weapon in the existential struggle taking place on the motorway. This, I thought, partly out of respect for the driver should also be taken seriously. Eating prepared sandwiches in the car while driving is an efficient method, even it does require some preparations and can leave annoying traces on the motorists clothing. Perhaps, sometime in the not too distant future I would remember to prepare a proper nap-sack before the trip. At least we had boiled a couple of eggs in the morning. A sudden sympathy for the driver due to the intensity of emosynthetic processes taking place related to the cars air-conditioning system made us drop the topic all together.

 

To pass time, change the subject of our conversation and not worry too much about the price of dry cleaning I decided to eat my hard-boiled egg and text-message a friend. We had this idea that we wanted to make a book with text-message poems and were fooling around with the format. This particular one wasn’t very good.  I changed my mind and deleted the text.

 

Maybe the whole thing was a stupid idea in the first place. Form has to follow function, not the other way around. We knew that it wasn´t poetry. And I never aspired to be a poet anyhow. But what I did think was clever, was the notion that the fundamental attunement of autotravel had to be boredom. My cell phone vibrated. Since boredom was invented in Germany, I thought - the home of Der Volkswagen, where boredom is called Lang-wiele – a long while; it must have been the Germans who first realized that it is when time becomes long that thinking can take place. Of course one could also connect boredom to technology.  But then it’s easy to miss something important. Food. Never were particularly good at food, the Germans.

 

The phone beeped. I looked at the message and tried to respond. My friend was always two steps ahead. But sometimes it felt like she was mocking me. Or at least I could sense a certain distancing from time to time. Maybe it was because she had studied at the University. Perhaps it was my own lack of education that I projected onto my friend’s reactions… But at the same time, this was what I enjoyed the most about her. At times it can seem that when choose who we want to communicate with in a certain matter, we´ve already chosen what we want the response to be, I thought to myself.  If I was an intellectual, I am certain that I would be able to say something profoundly clever about this. I mean isn’t it all about food and boredom?

 

3. Terrain

(Or a text that seems to set up the plot for the absent event, which this short story revolves around. To a certain extent, it also provides sufficient descriptions of the character’s social status, geography, climate and time of year.)

 

It was not the first time that it had been late due to technical difficulties, and the usual nauseating effect of the high-speed train now that we were a good hour into the journey through the grey landscape could of course be a scape-goat for what happened. Perhaps we should’ve taken an aeroplane as originally proposed. But chances are that it was bound to happen anyway. Besides, here we were.

 

Spring was forcing its way through the tight buds of tangled twigs in the naked trees and it was far too cold for the general wardrobe of the population on that gusty day. The ridiculous amounts of sweets of a commercialized Easter had started to trickle into the stores as craving tweens clomped around in the streets in summer-clothes and their mothers´ high heels accompanied by the sound of rusty bicycle gears and whining babies in prams as a vague sent of café-latte traveled through the air. It was a question of days before the two months where sun would drench the apartment and wake us both with a slight headache and aching eyelids due to that curtain that never seemed to find itself mounted, since it only announced it function in the early morning and received no attention what so ever in the evening.

 

A general dissatisfaction, or rather disagreement with time mixed itself with birch-pollen and exhaust pipe dust as it matted the hoods of newly waxed cars and made shop windows slightly yellowish and opaque in anticipation of coming showers. And several school children would have to pay the price of under-dressing by staying in bed with coughs and runny noses over the holidays.

 

Memorizing the patterns of the stains on the outside of the train window I leaned back against the headrest. The passenger next to me was developing a new theory of the in-between while text-messaging a wanna-be poet friend. To my mind my comrade had sold her soul to modernist continental philosophy, representing an extremely naïve world-view masked by well-articulated and politically correct jargon; ontological boredom, and stuff like that. The phone beeped and I watched my fellow passenger text back and sneer at her own cleverness. As the train came out of the synthetic light of a tunnel and bathed in the rays of the setting sun I sneezed.

 

4. Aeroplane-movies.

(Or the first section which will explain everything else which the author so cleverly placed at the end of the text, forcing you to you realize that you might have tgo back and read the text again in a different order to understand the point.)

 

Even the most banal Hollywood love-story can bring a weathered soul tears if it is seen on a trans-Atlantic aeroplane. One might think that this is due to the emotions involved in leaving a loved-one or the anxiety and concern of what to expect on arrival. Or, as I first thought as I started to reflect on this - the suppressed fear of dying in an aeroplane crash, the deeply existential angst that one has to disregard in order to step onboard an aircraft might be bubbling so close to the surface of consciousness that our eyes water when the dog dies in the in-flight version of the most recent best selling novel-based story with Brittish English speaking Los Angeles residents with creative occupations and eloquent mannaers as main characters.

 

Or, someone might say, that the embarrassment of crying or laughing out loud in front of the strangers breathing unevenly on either side of the tiny arm-rests basically sitting in your lap make the tears as impossible to avoid as it is to hiccup on command. Or, perhaps that the impossibility of seeing any detail on the tiny screen in front of you or hearing but fragments of the dialougue in the rented plastic headset, specially designed to fit a non-existent symmetrical human head with parallel ears might force your imagination to a level of engagement beyond mere entertainment. Or, that the knees pressing against your spine from the passenger behind you, or the constant elbowing coming from the over weight American tourist might have something to do with it.

 

All of these factors naturally do play a part, but through extensive research and pragmatic methods I have come to the conclusion there is an empirical answer that not only encompasses all of the proposals above, but more importantly also relates to a disruption that heightens the processes of emosynthisis.

 

Normally, when we exhale heavy emotions and depressions; the negative micro particles are commonly dispersed and scattered before another mammal inhales it without any major emotional stress (with the exception of the occasional reaction in basset hounds, teenagers or babies in prams). However, since the ventilation system of aeroplanes recycles the air in the cabin, the natural dispersion of particles is weakened which in turn congests the intensity of emosynthetic processes. The cold streams of air that dry out nostrils and irritate tear canals also contains the collected heartbreaks and sorrows of your fellow passengers, adding to a sore retina. Adding to this equation the amount of individuals under emotional stress, either leaving a loved-one behind or hoping to meet one on arrival, the cabins´ general excessive emotional output level is commonly high to begin with.

 

 

5. Monolouge/Dialouge.

(The main character attempts to address the absent event through hyper-argument, apparently with little success. As a result the intended dialouge transforms into a rather pointless monolouge.) 

 

Having laid out the theory of emosynthisis, I found that some clarification might be necessary in order to avoid any confusion or misinterpretation. “I have understood that lovers and loved-ones sometimes can be hard to distinguish from one another” I said; “but it is in fact all very simple: lovers are the ones that fulfill the desire to love and loved-ones serve the desire to be loved. And when the lover and the loved-one are found in one person the distinction is not so important. But as I have come to understand over the years, this can become rather complicated when there are several individuals involved.”

 

“Doesn’t the desire to be loved and the desire to love often, if not always, go hand-in-hand? If you are saying that it for some reason is not reciprocal I guess we find ourselves in an uneven negotiation” she said, pearing up from behind the morning paper.

 

“Then”, I hastily continued, “we have this more fundamental problem of time.”

 

“In relation to time love will always have a disadvantage” she said in a slightly distracted tone of voice. “Since love is aware of time´s superiority it will always find ways to confuse its victim through distraction. Time avoids love. For the loved one time is never enough and for the loving one an hour is but a second.”

“Yes” I said, using the energy built up from feeling like I had been heard, “this equation tends to balance itself when feelings are mutual. At times, however, love can be used between lovers and loved-ones as a kind of subconscious power-play in order to win time in our constant struggle against that which cannot be fought.”

 

 

“And when this happens it can be an advantage to be aware of the difference between, and defining oneself in relation to, the lover and the loved one?”

 

“Yes.”

 

Silence.

 

“From time to time emosynthetic processes needed to be revitalized between lovers and loved ones - especially if the distinctions between the two categories are starting to blur.” Trying to keep the conversation on a hypothetical level and not fall victim to any sentimental jargon, I turned to the security of the emosynthetic theory. “Travel agencies are of course fully aware of this,” I announced, “and therefore they tend to market lovers retreats, blue days, weekend trips and what-not with a rhetoric that appeals to the emotionally thirsty.”

 

However, I thought to myself, when traveling alone, or with other company than one usually holds, there is a small risk that these roles are questioned.

 

“When traveling with a professional associate for instance the most serious professional relationship can be challenged as emotions involuntarily surface and mask previous common agreements about what to discuss, between private issues and professional ones, between leisure and work, between negotiations and love.“ Having got momentum, I continued to rant.

 

“People who travel allot are exposed to this scenario on a regular basis” I stated. “If they moreover do not find the time or have the possibility of recharging their emotional content levels in between journeys they can be more easily affected emotionally by the situation. Misinterpreting and even encouraging these shifts becomes a means of emotional excitement as well as a powerful tool in our fight against the boredom which can open up an existential vacuum of every things relative meaning.”

 

”Sorry, I wasn´t paying attention. Did you say something? You better be off. Or you´ll miss the connection.”


Frihet Värdighet Hjärtats grå sken

(Hanna Riisager)

Ett gammalt badkar

våt kartong

tom metall

Kom in du,        här är allt oförändrat

fjolårsgräs

lera

jord

Vi lever lantliv här,                                                  behöver inte låtsas som

dörren är öppen

och den dörren är öppen

Jag är så ledsen att

                                                        det regnar

Ska du upp

Vad är klockan

Var inte det

Hur tiderna än skifta                                         

Ska det regna

Ja det ska det

Man fäster sig ju vid

må, till         hemmet


Från en dag så säger jag:

nu kommer jag inte

men ändå

skall min kärlek

den bästa

på tröskelen,

överallt,

stå

i stallen

migränen

en grimma

Så ledig och mjuk i ryggen

helvete

mjölk

vetekex

Det är det bästa        jag har tyckt aldrig det var strängt,

nä,

aldrig

Då får jag ju vila

En ska ju inte bli styrd utav nån annan

Det är så

Autonomi

Man ska ju göra vad man själv vill


Och det var ju det bästa

Men han sa:

Du kan resa till Amerika och hälsa på dina släktingar

Och vet du det stod i brevet

Ja

starungar

åkern,

brinner i motljuset

och

mars

så tät

som äggvita

               skogen är så fin i år

så grön och tät

Men om ask och ek

B, B och G

                  så jag har aldrig sett så fin den är

Ett större hjärta

Och bra såg han ut,

och jätterar

på denna sidan.

och trevlig

Ja egentligen var det mitt eget fel


men det var liksom att, ja

Det var precis som om du släcker en kontakt

och så blev det alldeles mörkt

Ja, jag blev rädd

Jag är utarbetad

                Ja men det går väl över kanske

tryptofan

serotonin

noradrenalin

                   Det går aldrig över!

ut ut ut ut ut

det är den mörke brune

jorden, regnet stiger igen uppåt

Å

jag är så tacksam

för det kan inte bättre vara

Men det skulle inte vara så mycket granskog

å         så sicket väder         o

jag tycker gran, finns det nåt grannare än

sen det blir mossa i botten

Och en går på de vägarna där

hemskt, hemskt hemskt


ja, visst är det

bara sly

är det vackert det och se

så bevare oss väl

Det är inte lönsamt

För allt är ju så dåligt så,

en får ju ha det liksom bara som ett nöje

så dummer en är!

en lever ju inte mer än en gång så

en ska unna sig det som är bäst

ja

Jo,

grusliden

och sotningen

och soptunnan

för att du har ju skött ditt liv väldigt dåligt

tungt

vått

och kladdigt

Men då ska jag få ha det som jag vill         

självbestämmande

integritet

närhet


så är det bättre

det är det bästa jag får

jag får ha det så

för det är lagen

Hejsan        Hej hej         

men vem har bestämt detta

vi lever ju ändå i ett fritt land

det är sorgligt, alldeles

Jag tycker         att        

jag tål inte tänka på det bara

en kan inte bli glad

en tappar livslusten

jag har haft ett bra liv

jag känner mig lätt,

på något vis

jag får ta dan som den kommer

vill du hålla mig i handen                du

blodcirkulationen,

puls

andning

stannar


Konsten att misslyckas

(Gallmé M Habincors)

I

En revolution har misslyckats så fort den lyckats gripa makten. I det ögonblicket kan reaktionen inte vänta på sig, där dold bland de förvirrade folkmassorna kommer han smygande. Revolutionerna (de hittills) är en spegelbild av det den vill omkullkasta, de speglar samma mål: makten. Den är deras gemensamma svaghet. Staten kan ha vilken färg som helst, just den ideologi som passar, bara den lyckas är den nöjd. Staten får aldrig misslyckas, gör den det så innebär det döden. Målet är överlevnad. Vi måste vara mållösa.

Vad är då att lyckas i vår tid? Man ska ha utbildning, vara social, ha ett bra jobb som man också tycker om, rösta åtminstone blankt annars gärna på Mp, dricka mörk öl som kostar över 39:90, källsortera och köra bil. Jag har, för att nämna, mig själv misslyckats fatalt här. Har inte gått ur skolan, har aldrig haft fastjobb, kan inte ens få lämplighets intyg för körkort, har inte läst en enda deckare mer än en eller två av Charles Willeford, fascineras inte av idrottare med attityd som ”slagit sig fram”. Jag är helt enkelt kass och nöjd så, koketterar med det. Om vi nu ska acceptera att lyckas kontra att misslyckas som begrepp så bör man bära med sig att varje människa är endast ansvarig att uträtta ,något som helst, inför sig själv, det är ens egen smak och ens eget samvete som måste guida. Om man överhuvudtaget ska skämmas över något så är det när man har svikt sig själv, staten, mamma, pappa och opinionen kan sköta sitt, de kan gå och bada. Jag har aldrig vid något tillfälle i livet klandrat mig själv för något som andra skakat på huvudet åt, vad kunde jag annat göra är min respons. Att födas in i en omgång av tillfälligheternas domino är ingens fel, det var detta universum det blev och vi kan endast handla efter det. Motgångar är en ynnest, motgångar och misslyckanden gör människan. Ingen får skylla sig själv, ingen kan reda sig själv, vi strävar bort från detta och spyr ur oss illusioner. Vi är inte gudar, vi är dödliga organismer, vi förfaller och förfaller tills vi bli mat åt maskar, inget att göra något åt. Och vet man om att man inte är annat än en framtida hög med skit, så ter sig snart våra små övningar i att behaga allmänheten som ytterligt fåfänga. Tänk gärna på den tid dit rykte kanske lever och på den tid universum har på sig att sopa igen alla spår. Du, jag, vi är noll, nihil, lev med det, skratta, le var glad och hygglig, dra dig undan, vänd skiten ryggen. I vår lilla avkrok finns alla möjligheter eller inga alls, det beror på hur man ser det. Jag väljer att överse möjligheterna och andas lugnt och stilla till den dag jag slutar.

Politik och staten

När jag var runt sju år drog någon (kanske min morbror) anarkismens grundrisse för mig. Orden var då nya men tankarna välbefästa sedan länge. Anarkist ( om man nu måste dras med trötta benämningar) är man på instinkt, jag misstänker att alla är det där under,  tillskillnad från socialister, liberaler ( och allt vad..) som med intellektet föder sina illusioner. Jag är anarkist i Stirner (fast mindre nervigt) och Bonnots anda, men jag stödjer inte propaganda by the deed utan tror mer på Live for the deed. Länge intresserade jag mig också för situationisterna, men vilka pappas pojkar, till historiens skräphög! Också Marx, den gamle bocken, saknar jag förtroende för. Den som läst igenom hela Kapitalet kan aldrig bli hel igen, hans glöd har falnat, inte konstigt att revolutionerna misslyckats! Men Marx är en duktig skribent ibland, Pariskommunen och Louis Bonapartes adertonde Brumaire måste alla med hjärta älska, det är poesi! Men ni kommunister: Hic Rhodos! Hic Salta! Dock stödjer jag er när folk börjar tala om ad hoc och inga sanna skottar, det är skillnad på kommunister och kommunister! Kronstadt 1921, Prag 1968, Ungern 1956 (Häng stalinisterna högt!)

Här talar Cœurderoy å mina vägnar:

”Du som begåvade tigern med hans rytande, ormen med dess gift och sitt slingrande, Satan, hämndens gudom, jag vänder mig till dig. Gör min tunga rå och min penna brutal och låt mina uttalanden, som ett tvehövdat svärd, spetsa slavarna som knäböjer i stoftet! Så jag, när domens dag är kommen, är berättigad att vråla: Frihet! Låt stenarna travas bakom mig, låt husen skälva och låt skogens vildjur visa sig lika obarmhärtiga som folk mitt i en brinnande by.

Och låt revolutionen omsluta planeten med sin jättearm och pressa den tills den spricker och framströmmar evig eld över civilisationens människor!”

Men Montaigne nämner någonstans något i stil med att även omkullkastare är domare och det får man ju hålla med om. Jag är ambivalent här, domare av alla slag är något jag hatar och det finns inget som heter rättfärdighet. För att komma till staten så finns det i världshistorien inget jag ser på med mer avsky en denna konstruktion (faktiskt så är ju statens blivande i viss mening världshistoriens startpunkt). En så snuskig hydra, moder åt rationalismen, mäsklighetens egen sutenör. Aldrig förlåter jag hur vi plockades ur vårt naturliga tillstånd och slogs i järn. Man ska inte glömma att världens urinnevånares historia är också vår historia, även vi levde en gång otvunget och i relativ (måttlig) harmoni. Nu är att leva detsamma som att lyda. En människa är i regel mer väldresserad än en hund. Katter inte Marx eller partierna borde vara förebilder i ett subversivt perspektiv, tänker på gamle Leviten eller Themsens skräck. Saken är den att vi saknar perspektiv, vi är historielösa och därför fast. Ett exempel på detta är alla de krav som ställs på Jan Myrdal att göra avbön (Ang t.ex. Kampuchea) vilket grundar sig i bottenlös okunskap, Pol Pot en dåre i mängden, för all del, men det var vi här i väst som drev världens fredligaste nation till att begå dessa hemska övergrepp. Och som om bombmattor räckte, U. S. A. backade hela tiden Röda khmererna, hur många svalt inte då amerikanarna släppte nödsändningar i djungeln i stället för till folket efter Vietnams invasion? Jan Myrdal kanske är en idiot men han är min idiot , my nigga… Nationer och nationalism då? Alla borde läsa B.Travens Dödsskeppet, där lär man vad pass och gränser går för. Nationalism är som farligast i ett kulturlöst och efterblivet land, se Amerika, se Sverige, där går ingen säker, alla dömer helt utan värdegrund och kunnande. Och vem är svensken att döma sen då? Vi är asiaterna och afrikanerna underlägsna i allt, främst i att leva och uppträda hyggligt. Åk kollektiv så får ni se! Vidare så är vi allmänt slöa och loja, osäkra och helt utan grace. Utomlands gör jag allt för att undvika svensken, har ni sett oss på restaurang när notan kommer in eller på besök i ett tempel? Svenskhet för mig är lika med pöbelmentalitet, vi är idel pöbel uppifrån och ner. Sa inte Swedenborg något i stil med att svenskarna är världens sämsta folk? Jag håller med. Hellre Gustav Vasas Sverige än detta elände! När det kommer till nationella strävanden, önskan om en egen stat, är jag kluven. Visst stödjer jag Palestinierna men en stat är en stat är en stat. Regionalism (Tex. Italienarnas) kan jag ibland känna varmt för. Judarna blev bestulna på sin geist då de fick Israel, det värsta som kunde denna stolta samling folkslag. I David Zane Mairowitz och R. Crumbs Kafka introduktion finner jag något som ska ha sagts av rabbinen Judah Löw i återberättandet av legenden om Golem

”Glöm inte det som hänt. Låt det bli läxa för er. Även den mest fulländade Golem som skapats för att skydda oss kan lätt förvandlas till en destruktiv kraft. Vi bör handskas varsamt med det som är starkt, samtidigt som vi visar ödmjukhet och tålamod inför det som är svagt. Allt har sin tid och plats.”

Och där har vi Israel. Också Kafkas berättelse Mullvaden kan ses som en allegori rörandet ämnet (fast så menade såklart inte K det, av uppenbara skäl)

Sist i detta ämne Ret Marut:

“Den ädlaste, renaste och sannaste människokärleken är kärleken till sig själv. Jag vill vara fri! Jag vill vara glad! Jag vill fröjdas åt allt vackert här i världen! Jag vill uppfyllas av salig lycka! Men min frihet är bara säkrad när alla andra människor runt ikring mig är fria. Jag kan bara vara glad när människorna i min omgivning är glada. Jag kan bara bli salig av lycka då alla andra människor som jag ser och möter beskådar världen med lyckliga ögon. Och jag kan njuta av att äta mig mätt, först när jag är viss om att alla andra kan äta sig lika mätta som jag. Och därför handlar det om mitt eget välbefinnande, om mitt eget jag, då jag uppreser mig mot varje fara som hotar min frihet och min lycka. Krossandet av alla kapitalistiska institutioner innebär att min personliga frihet är säkrad.”

Mellan text och revolution bör endast ett papper få rum, mellan ord och revolution en Concorde. Poeten, hans text och hans ord är förvisad till chateau d’if. Count De Morcerf, Danglars och Villefort för ett gott liv i hans frånvaro. De trivs i sina roller, i sina kostymer av kött. Hela teaterns magi har de till sitt förfogande, en arsenal av trollkonster som inte ens Sibyllan vågat drömma om. Publiken, de som romantiserar poeten men inte vill ha honom till bords, applåderar högt åt rök och speglar. Allt är frid och fröjd...Men den galna prästen har grävt sin tunnel. Poeten är fri och skatten är hans.

Tunneln den leder under två stinkande träsk som kallas rationalitet och sunt förnuft, skatten är friheten att vägra, att pissa på dom som säger stopp! De som hejdar dansen, att riva ut sidorna i böckerna, att riva ut dikterna ur tidsskrifterna. Inget kan ägas av någon och poesin tillhör inte några skengrevar, den tillhör inte medelklassen!!  Poesin är en spya, en förolämpad hynda, poesin är okontrollerbar, poesin är en blodig machete, Vi är poesin!

II

Ned med pedanteriet, Upp med dilletaneriet! Hur gick det för ryssarna när de försökte ändra flodernas lopp? Forsen rasar framåt ut mot havet, den stannar inte och kliar sig i huvudet, den ordknullar inte, den skiter i allt och alla, den är obarmhärtig. Ge dig på floden, ändra dess lopp och se landskapet torka ihop och dö... Spräng alla dammar!

III

”*1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden. Den kan inte ta itu med sig själv, förrän den befriat sig från all övertro på det förgångna. De tidigare revolutionerna behövde de världshistoriska minnena ur det förgångna för att bedöva sig själva ifråga om sitt eget innehåll. 1800-talets revolution måste låta de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll. Där gick frasen utöver innehållet, här går innehållet utöver frasen.” – Karl Marx

* 2010-talets

Skelettfigurer i papier-maché tågar tillsammans med museiintendenterna, de bär på banderoller med tomma paroller, de bär på förakt och lögn, deras dammiga rockfickor fyllda med bilder av 68. De hyllar halvheterna, de hånar de poetiska utsvävningarna, de vill färdas i en båt på lugna vatten, ingen gungning, sjösjuka! Sjösjuka! De skickar små alster sinsemellan och gratulerar varandra på den utstakade vägen. Inget är tråkigare än att bläddra i en lyriktidskrift, bara ord utan egg. Pennan är inte mäktigare än svärdet, men tillsammans kan de vinna en värld! En kalasjnikov i ena handen – hjärtat i den andra!

Framtida dröm 1

(Marja-leena Sillanpää, NYC 2012)

En dröm har trängt genom märg och ben även på mig  

i avspänt tillstånd

på ett eller annat sätt finns färger och vissa idéer i luften vi alla andas

trummar med fingrarna på bordet

allt detta har karaktären av hemlig information

framträder under inverkan

lämnade kvar en lätt feber som inte ville ge med sig

i sin tur.

De trasslade in mig i en härva av tankekonstruktioner

yvs över sina epåletter

något så när - idag.

Drömmen är så att man rodnar - inget snack om saken

ett gäng som kokade ihop en konstgjord atmosfär av ömsesidig beundran

till min förtjusning.

En annan bevingade den fantasilösa menyn

ur hjärtat sprungna friskhet

som hämtat från en gammal tants ljuvaste poesi

var länge sedan

amt att den slips jag bar inte var alltför prålig

mellan honom och oss.

Fruktar att byggnaden ska rasa

tänker bra

håller stånd mot dessa glupska

har gåvan att göra verklighet av hjärnspöken

hör alltså huvudet till och verkligheten handen har varit med om den kollektiva kraftens seger och sedan sett luften gå ur den.

Finns inte, det enda som finns.

En ny dröm förpassade mig tillbaka till det förflutna

är i stånd att skapa fakta

begravet, men nu blåses upp med konstgjord andning.

snävade plötsligt

för sig, i går, i tiden

är det bombastiska skramlet

lämpar sig inte för någon anmärkning.

Här är det som det är

som ligger

död.

Framtida dröm 2

(Marja-leena Sillanpää, NYC 2012)

Strävade ditåt i blindo

kom från det hållet

var ett barn som svarade.

Kan mäta sig med alla intensiva krafter

med hjärtat fjättrat

såg på tekannan och visste

som den förbjudna smuggelvätskan

knuffar till mig med armbågen från nära håll

kokta i allehanda hägringar.

vill undvika alla frestelser

sätta krokben.

Lämpar sig bättre för ålderdomen än för ungdomen

är snabbare både i tanke och öra härvidlag

kommer mot dig

bor inte här.

Vrider ur liderliga modulationer

täcker tiotusentals kvadratkilometer

hörde inte så noga på, först så småningom började det klarna

det ena efter det andra

bestod i att sticka hål på ballonger

är överens och - ingenting händer.

Hade vidrört drastiska, men ömtåliga nervcentra

ville inte förspilla en enda sekund

koncentrerad

kan tillåta sig sådant som hänför

mitt i allt raffinemang.

Som är den släta

höjer sig och sänker sig

i detta dödens år

(2002)

ansatt från alla håll.

Ringde men det var upptaget

är bara hemma

mellan tolv och ett.

Framtida dröm 3

(Marja-leena Sillanpää, NYC 2012)

Har minst sagt klena begrepp om vad en skapande fantasi är

börjat röra på sig

som alla andra - men sedan gick det som det gick

började fundera på vad jag skulle ta mig för

 så fjärran från det där.

Ha d e   r e d a n   m ö t t   m i n   d ö d   u n d e r   o l i k a   o m s t än d i g h e t e r

m e d   s i t t   s k r a t t   u n d e r   a r m e n

f a b r i c e r a r   i   u p p m ät t a   d o s e r

 t a c k a r   D i g  ä v e n .

E f t e r   e n   k v a r t s s e k e l l å n g   b o r t  v a r o

 v i d r ö r   a n d r a   m e d   s t ör s t a   v a r s a m h e t

f ö r än d r a s   h e l a   t i d e n .

tä n k t e   s i g   a n t a l e t   mä n n i s k o r .

 o   kä n s l o p j u n k e t .

Är liten men mycket omsorgsfullt planerad

ser ut som vatten

hör dånet från bottenlösa

drar på gladbyxorna och ska ut.

Tar vägen genom en människa

flyttat över till andra medier

hade aldrig haft någon vidare hand med statyer

har till uppgift att hålla fåglarna borta från sockret

talade om någonting mycket viktigt

började nu gripas av feststämning

hade några saker att uträtta med penna och bläck

gjorde dem snabbt utan misstag

är många år gammal och väger ett par kilo och rör sig långsamt, men vist.

Har för sed att se över rummet som någon har bott i

vid den tiden höll de fortfarande på att lära sig spela

i södervinden

var ganska trevliga skuggor för att vara vid en så hotfull tid.

Hämtade frön i byrån med mina saker

lade märke till att allting var tillrört

satt på en bro. bron var gjord av stenar som samlats ihop på långt håll

placerats i sin ordning.

Utan titel

(Sebastian Saar)

1.

En återvändande mitt.

En väntans natt.

(Ordens stillan antyder dess exakta innebörd.)

Vår återfödelse är inte vår egen.

Vi har måst skiljas åt.

Igenkännandet möjliggörs.

Dagen har inte ännu inte randats.

Våra skillnader(s) nu har inte tydliggjorts.

Skuggan för sin skarpa skärpa.

(Smärta råder inte över tyngden)

Tidens baklängesmoln skapar (istället) monstruösa skepnader

vi gjordes tvungna att bevista.

Betvingandet av solen gjorde därmed kroppar utbytbara.

Natten tillhör våra tystnader dagen givit sken.

Fortgående

(låt oss börja om)

Ett annat ansiktes ansikte talar blott/endast? i substantiv.

Det konturlösa leendet.

Vi har aldrig mötts så här nakna.

Visst föraktar jag sång. Min egen såsom andras.

Men en röst annorstädes är den blott änglar kan förringa.

Den vakar, iskallt, i en annan del, återbördandes.

2.

(dagen)

En skärva måne. Låt det vara det första tecknet.

Din egen historia. Konkav åsyn. Slumrandets gytter. )

Försjunken till spillrande kropp. Krampande händer.

Om våra ord andas mellanrum

är det avståndet i andetag, (ett enskilt hjärtas rytm)

Att växa i tystnader som dessa-

Att med linjer och streck förråda och avtäcka vävens andning.

Med dina händer. Där ditt huvud funnit tröst. Sveper du nu värme kring.

Alfabetisk smärta förvandlad till sömn.

3.

(sömnen)e o

Det bröstkrypande vänstra

äter händernas förmåga

Man vill sällan

tror sin egen hjärtskada

men när den kryper som sista andetag (utan luft)-

revben har ju en en skapande livskraft. Uppstår

Ingen gråt – blott stråt.

Det haltandes perspektiv – är en åker du känner så väl.

Vi växte upp bland dem,


[1] Texten skrevs ursprungligen till Kormorantrådet, surrealistgruppens i Stockholm drömgeografiska blogg. http://cormorantcouncil.blogspot.com/.  Idén om ett nära samband mellan kognitionspsykologiska och kosmologiska aspekter.

[2] får förstås näring från äldre traditionalistiska metafysiska system, exempelvis samkhya- filosofin, vilken en kollega i Kormorantrådet refererade till i en insiktsfull kommentar: ”Att styra medvetandebilen några steg bakom: uppdelningen prakrti/purusha. I drömmen är du purusha, men istället för att enbart observera bilens rörelser försöker du styra den. Ditt mål är yoga – att förena prakrti/purusha (dvs förening i bemärkelse insikt i deras modaliteter, inte falsk identifikation). Kosmologiskt korresponderar detta mot att identifiera det substratum (alinga, en av delarna av prakrti) som sedan det manifesta universat bildas ur.” (JE)