Där stod hon, på toppen av den kalla, gråa betongbron, med morgonens första solstrålar i ryggen och hennes långa gyllenröda hår fladdrande i den kyliga höstvinden. Jag visste att jag aldrig skulle hinna dit och stoppa det innan det var för sent, hur mycket jag än ville och försökte. När jag närmande mig och hörde hennes tysta snyftande märke hon min närvaro och gav mig en sorgsen blick. Plötsligt öppnade hon sin mun i ett tyst mummel. Ett ord hördes; förlåt. Och med de orden vände hon sig om igen och kollade ut över den vaknade staden.

-Jag är ledsen, men jag klarar det inte.

Med de orden hoppade hon.

Jag vaknade med ett väldigt ryck. Svetten rann i stora droppar ner från min panna. Den svarta klockan som stod på bordet bredvid mig visade 03.24. Mitt i natten, som vanligt. Drömmen hade en tendens att alltid väcka mig runt tre på natten, något som hade förstört min dygnsrytm helt. Mina sömnvanor hade fan inte varit normala på veckor. De första veckorna var jag konstant trött tack vare sömnbristen, men numera var jag van vid att klara mig på så lite sömn, och var jag ändå trött löste oftast en kopp kaffe eller två problemen. Men det fanns ingen nytta i att leva i det förflutna, det som hadehänt hade hänt och det fanns inte mycket man kan göra åt det hur sorgligt det än må vara. Med dessa tankar reste jag på mig och gick ut i köket, jag insåg att jag aldrig skulle kunna somna om med henne på sinnet, det var hopplöst att ens försöka. Genom fönstret såg man gatulycktornas trista gula sken som flödade över de tysta gatorna. Nån enstaka person kunde ses vandra omkring och en bils dova mullrande hördes på håll. Det sades att staden aldrig sov... Ha, det var en lögn, staden var minst lika lugn som alla andra ställen, enda skillnaden var de ständigt lysande gatulamporna som bevarade dagens ljus igenom den långa, kalla natten.

Jag öppnade kylskåpet och föga förvånande var det nästan tomt, det enda som fanns kvar ett mjölkpaket som antagligen hade stått där i minst ett halvår och ett par ölburkar. Jag borde verkligen göra mig av mig det mölkpaketet, och jag hade tänkt att göra det jävligt länge, men hade aldrig lyckats få mig själv att faktiskt göra det. Whatever, fuck it, gör det någon annan dag (rättare sagt aldrig) tänkte jag och tog ut en av ölburkarna som stod där. Enda sedan hennes begravning hade jag använt alkoholen som ett skydd mot verkligheten. Visst, det må vara en trist och inte alltför kostnadseffektiv lösning, men det var knappast så att det fanns mycket av ett val. Det var antingen det eller att försöka träffa en psykolog, men det hade jag knappast tid eller pengar till, och ärligt talat hade jag fan ingen lust att prata med en helt okänd person om mina egna problem, och varför ens ge det en chans när alkoholen gjorde samma sak för ett lägre pris?

Jag satte på teven och satte mig i den slitna fåtöljen som stod framför den och började dricka ur den kalla ölen. Jag orkade verkligen inte bry om vad som visades, så länge det fanns något att kolla på var jag nöjd och vad skulle det spela för roll vad som visades när jag hade druckit några burkar? Förhoppningsvis skulle jag däcka på fåtöljen och sedan vakna bakfull någon gång på eftermidagen för att sedan försöka göra något av denna röra. Antagligen skulle jag, precis som alla andra dagar, misslyckas och bara dricka ännu mer för att dränka alla problemen. Mitt liv hade varit en jävla röra enda sedan hon gick bort, och som det såg ut nu skulle det nog vara så ett tag framöver och jag hade sedan länge slutat försöka ändra på det. Mitt liv var helvetet på jorden helt en enkelt. De vänner jag en gång haft hade nog också gett upp hoppet om att försöka hjälpa mig, och de hade även slutat höra av sig, vilket jag faktiskt hade förståelse för, jag var nog den tråkigaste personen i världen för tillfället. Jag orkade sällan göra något förutom att bara sitta framför teven eller sova, och den glädje jag en gång haft var som bortblåst, det var nästan som om den aldrig hade funnits till att börja med. Och den inramade bilden på henne som stod bredvid min säng gjorde inget annat än att påminna mig om vad jag hade förlorat. Den var gammal och sliten efter alla gånger jag tagit ur den ur träramen önsakt att hon fortfarande fanns vid min sida. Det var väl nästan tre år sedan den bilden togs, men jag kommer fortfarande ihåg den dagen som om den vore igår. Jag borde ha slängt den bilden för länge sedan, allt som påminde mig om henne borde jag egentligen ha gjort mig av med, men en trots att jag insåg att hon var något jag borde glömma så kunde jag inte förmå mig att slänga den bilden. Det var det enda minnet av henne jag hade kvar och hon i sin tur var det enda jag hade haft kvar från en mycket lyckligare och enklare tid utan alla dessa problem.

Efter att den första ölen var slut och jag hade traskat tillbaks till kylskåpet insåg jag att ölen var slut. Detta var nog var utan tvekan dagens största irritationsmoment. Och det faktum att jag precis som vanligt var pank gjorde inte heller saken bättre (inte för att jag skulle orka gå ut och köpa mer även om jag hade haft pengar). Fan jag var tvungen att vara vid medvetande hela dagen... Det fanns dagar som denna, och jag visste av erfarenhet att de var de värsta och att det var en välsignelse att få somna efter en dag som denna och bara glömma alla problemen, i alla fall för tillfället, de skulle precis som den kraftiga baksmällan komma tillbaks imorgon. Det var den eviga cykeln som jag hade varit offer för i månader nu.

Jag satte mig ännu en gång framför den uråldriga teven som varit i min ägo i många, många år och började kolla vad som sändes på de olika kanalerna så här dags. Utan större förvåning märkte jag att det mesta som visades så här dags var ganska så ointeressant, föga förvånande att de sände de värsta programmen när ingen kollade. Eftersom den lilla energi kaffet gett mig långt ifrån räckte till att aktivt kolla på någonting lät jag bara något gammalt ointeresant skitprogram vara på och efter endast ett par minuters slötittande föll jag ännu en gång ner i en orolig och mardrömsfylld sömn medan tevens trygga sken fortsatte ge ett svagt ljus i mörkret och natten sakta övergick till dag.

Mardrömmen

Det var en regnig lördagseftermiddag och regnet öste ner över de stora åkrarna som täckte landskapet strax utanför staden. Vattnet samlades i stora pölar vid vägkanten, vattnet verkade vara över allt. Solen hade för länge sedan försvunnit bort bakom de stora gråa molnen och det tycktes nästan som om den aldrig hade varit här till att börja med. Det var svårt att den så stilla och någolunda varma förmidagen redan hade bytts ut mot detta kalla, blöta höstväder. Man kunde höra hur trädens grenar ven i vindens kyliga sus.

Det var väldigt få personer som gjort sig besväret att komma hit i för att ge sina sista farväl. Jag var helt enkelt ensam här ute om man bortsåg från prästen och hans lugna prat om vilken god person hon hade varit som om han hade känt henne, för honom var hon bara ännu en person i världen som dött, och detta var bara hans jobb. Så länge pengarna rullade in var han nöjd och fortsatte med sitt prat om himlen och om hur underbar guds kärlek är. Medan prästens prat fortsatte kände jag hur regnet hade börjat finna sin väg igenom jackan jag bar och det dröjde inte länge innan jag var genomblöt och det inte fanns en enda torr yta på hela mig. Hennes familj var frånvarande vilket må verka lite konstigt, men ärligt talat tyckte jag bara att det var en välsignelse att slippa prata med dem just nu, vi hade inte varit bästa vänner om man säger så. Eller rättare sagt hade de hatat mig för att jag var en hopplös alkolist som aldrig hade haft ett arbete i mer än en vecka. Ändå såg hon något i mig, något som var värt att försöka rädda från eländet.

Men här stod jag nu, ensam och dyblöt i regnet medan hon försvann för alltid och det var inget jag kunde göra åt det.

Morgonen

Den morgonen vaknade jag relativt tidigt (och ofrivilligt) av att telefonens skarpa, genomträngande ton ekade i det trånga och väldigt ostädade rummet. Först brydde jag mig inte om det ljusa ihållande pipandet och försökte somna om, men tack vare personen som försökte ringa mig hade  gott om tålamod så blev ringandet till slut olidligt och jag tvingade till slut mig själv att resa på mig och svara. Fast som om att bli väckt med en avskyvärd baksmälla inte var tillräckligt så var telefonen så klart omöjlig att hitta i röran av gammalt skit och kläder som jag bara slängt på golvet i brist på ork och motivation att faktiskt ta hand om det. De två minutrarna som jag lagt på att desperat rota i den oändliga röran gav äntligen resultat och jag hittade till slut den lilla svarta telefonen och svarade.

Till en början hade jag trott att det var hyresvärden som skulle informera mig om att det hade inkommit klagomål från grannarna eller att jag inte hade betalt hyran i tid, men så var uppenbarligen inte fallet. Istället för den dova basrösten som hyresvärden hade möttes jag nu av en mycket ljusare kvinnoröst som definitivt lät hundra gånger trevligare än hyresvärdens buttra röst. Hon introducerade sig själv som Eleonora Johansson och sa att hon letade efter en person vid namnet Alex Franzén. Så nyvaken och trött som jag var så sa jag med min sömniga röst att hon hade kommit fel trots att hon hade ringt precis rätt nummer. Hon lät lite lätt förvånad och ursäktade så mycket för misstaget och lade därefter på.

Sekunden efter hon hade lagt på insåg jag mitt misstag och att samtalet egentligen var till mig. Jag svor för mig själv över min extrema idioti och undrade vad det var Eleonor ville mig och började att febrilt leta efter en funktion på telefonen där man kunde se mottagna samtal. Ännu en gång lyckades den svarta skithögen med att besvika mig och jag upptäckte att en sådan funktion inte existerade på den gamla telefonen.

Jag övergav till slut mina försök att hitta numret och la mig irriterat ner i soffan som jag alltför ofta hade somnat i med en ölburk i handen under alla de dagar jag dränkt med alkoholen.

Där satt jag nog ett tag, skulle tro att ett par timmar gick innan jag faktiskt reste mig igen ur den slitna soffan. Jag vet inte varför, men jag kände plötsligt för att inte bara tillbringa dagen med att sitta ner och glo, utan att faktiskt göra något av den medan solen fortfarande var uppe. Så jag reste på mig och började rota efter något att ha på sig i röran. Då ringde telefonen igen. Jag hoppades innerligt att det skulle vara Eleonora igen