Att tämja ensamheten. Separationsångest i psykoanalysen  av Jean-Michel Quinodoz.

En grundval i allt psykoterapeutiskt och psykoanalytiskt arbete är separationsbearbetning. Man skulle kunna säga att detta arbete påbörjas vid en psykoterapis eller psykoanalys allra första början. Gränsen - separationen- är inbyggd i de terapeutiska ramarna med varje samtals begränsning till 45-50 min, varje avbrott i veckan med helgen, varje terminslut med uppehåll och slutligen den definitiva avslutningen av en terapi eller analys. Denna rytm väcker vår längtan, men också våra narcissistiska kränkningar till liv. De återkommande separationerna i en psykoanalytisk process aktiverar de ofrånkomliga begränsningarna i livet, att vi är födda till ett bestämt kön, att vi är uppdelade i olika generationer och slutligen att vi är dödliga. Denna skräck vid tanken på ändlighet kan hos vissa vara så stark, att de inte vågar ge sig in i en psykoterapeutisk behandling. J-M Quinodoz fäster sig vid hur smärtsam den andres närvaro kan upplevas, då den andre är just "fri och könslig" i meningen kan gå sin väg eller tänkas förena sig med en annan person.

Nu har denna J-M Quinodoz, en schweizisk psykoanalytiker med teoretisk och klinisk grund i den kleinianska traditionen, utkommit med boken Att tämja ensamheten. Separationsångest i psykoanalysen,, översatt och utgiven av Natur och Kultur 1996 med en svensk introduktion av psykoanalytikern Andrzej Werbart. Mycket är skrivet inom psykoanalysen om separationsångest, men det är kanske första gången det presenteras på ett så   sammanhållet sätt och med den psykoanalytiska processen så i fokus.

Titeln - Att tämja ensamheten - är inspirerad av Saint-Exupérys Lille prinsen vars filosofiska betraktelser får inleda flera av kapitlen. Att tämja betyder "länka sig samman med någon..." säger räven till lille prinsen. Quinodoz låter prinsens ord bli en vägvisare för sin text. Hans utgångspunkt är att visa hur ensamhet kan "länkas samman" och integreras genom den psykoanalytiska erfarenheten för att ensamheten ska kunna erfaras som en personlig inre styrka och källa till rikedom snarare än enbart en ångestkälla; detta under förutsättning att analytikern kan bära och handhava sin egen ensamhet.

Boken är uppdelad i fyra delar: först en inledning där Quinodoz utgår från ett kliniskt fall för att exemplifiera olika försvarshållningar mot att uppleva beroende och separathet. Därefter redovisas en genomgång av psykoanalytiska teorier om separationsångest med tyngdpunkt lagd på bidrag från Freud, Klein, Bion och Winnicott, men även några andra psykoanalytikers tankegångar. I bokens tredje del, som utgör bokens styrka, redogör Quinodoz på ett personligt sätt för tolkningsarbetet vid separationsångest. Han väjer inte för de svårigheter som är förenade med ett djupare förändringsarbete och diskuterar i detta kapitel negativ överföring, negativ terapeutisk reaktion och agerande, som han illustrerar med kliniska vinjetter. I det sista kapitlet avslutar han med att diskutera avslutning och vår förmåga att bära och integrera ensamhet som en levande del i ett psykiskt inre liv.

Quinodoz lyfter fram separationsångestens kliniska yttringar och skiftningar i en psykoanalytisk process.  Han ser på separationsångesten "...liksom en barndomsupplevelse (som) reproduceras i den aktuella relationen med psykoanalytikern". Den psykoanalytiska ramen med de ständiga växlingarna mellan möten och uppbrott "stimulerar överföringslänken", menar Quinodoz, på ett specifikt sätt som möjliggör att separationsångest och objektförlust kan studeras och bearbetas.

För många patienter är analytikerns närvaro mer smärtsam än dennes frånvaro. Analytikerns närvaro utmanar de narcissistiska självtillräckliga försvaren som syftar till att förneka beroendet och länken till behoven. Quinodoz menar därför att tolkningen av separationsångesten är själva kärnan i det psykoanalytiska förloppet. Rörelsen mot "att lära känna objektet i stället för att äga det", dvs rörelsen mot en depressiv position i Kleins mening, understödjes om tolkningarna i överföringen riktas in mot förnekandet av beroendet eller benägenheten att inte vilja skilja ut sig. Att tolka separationsångesten inbegriper för Quinodoz att analytikern placerar sig i en position som den tredje. Han vänder sig därmed mot Winnicotts och Balints sätt att se på narcissistiska överföringar som brister i ett dyadperspektiv. Genom att betrakta den analytiska situationen som en triangulär relation, om än tidig, möjliggörs att tolka analysandens avvärjande i att erkänna den tredje som ett aktivt behovsförnekande eller som en önskan om sammansmältning, där olikheter förnekas och där en tredje utesluts, snarare än att betrakta misslyckandet i termer av enbart brister.  

Samtidigt som Quinodoz förespråkar ett aktivt tolkande av de ständiga växlingarna i separationsångesten och dess försvar, framhåller han vikten av att i sina tolkningar ta hänsyn till den rådande överföringssituationen för att just undvika stereotypa, generaliserande tolkningar. "Så om relationen mellan överföring och tolkning uppfattas som en kommunikation i ständig förflyttning och utveckling måste våra tolkningar vara en levande återspegling av detta", skriver han på ett ställe, och stödjer sig på Betty Josephs ord: för att en tolkning ska kunna ha en verkan måste den ge "resonans" inuti analysanden.

Quinodoz vill ge läsaren "en levande inblick i hur det utbyte mellan analysand och analytiker ser ut som gör den känslomässiga utvecklingen möjlig", vilket han verkligen förmår göra. Den ömma punkten när det gäller allt psykiskt förändringsarbete, och som han pekar på, är analytikerns eget motöverföringsmotstånd att härbärgera och inom sig acceptera analysandens fientliga projektioner och destruktivitet. Reaktiveringen av psykisk smärta medför att känslor av hat riktas mot analytikern, som i stunden betraktas som ansvarig för och skyldig till dess uppvaknande. För att kunna tolka separationsångesten, både analysandens och den egna, krävs att analytikern inom sig förmår erkänna "hatet" som analysanden väcker. Tolkningens integrerande och samtidigt differentierande potential inbegrips när analytikern förmår tolka den negativa överföringen. Han förmedlar då i sin hållning och i sina ord att han håller bilden av analysanden och sig själv levande. Därigenom kan kärleken länkas samman med hatet, och tilltron till dess överlevnad över hatet få starkare fäste.

Quinodoz diskuterar hur analytikerns egna svårigheter med autonomi kan hålla analysanden kvar i en bindning. Han menar att den känsliga fasen i all psykoanalys är när analysanden tack vare framstegen i analysen börjar släppa taget om objektet för att kasta sig in i en helt ny erfarenhet och möter den ovisshet som det innebär att inte ha kontroll över objektet. Quinodoz menar att det avgörande om ensamhet kan integreras till en "bärande" känsla av inre kontinuitet och tillhörighet, är om analytikern förmår i sin motöverföring skilja mellan sina behov och analysandens, vilka affekter som tillhör honom och vilka som tillhör analysanden. Att integrera vår ensamhet handlar till syvende och sist, menar Quinodoz, om att upptäcka glädjen i det han kallar "bärighet" (på franska "portance"), som han bl a beskriver som den svindlande känsla barnet kan erfara när det släpper den vuxnes hand för att börja simma.

Min läsning av Quinodoz bok har gett mig ett "par vingar som bär" mig vidare i det djupt omskakande arbete som psykoterapi och psykoanalys aldrig upphör att vara.