Tale ved Vanna Bowles, leder Den Nasjonale Jury 2015                                           

                        

                                

                                        

Kära konstnärer, publik och vänner av Höstutställningen

                                        

Det är en stor ära att få presentera Höstutställningen 2015. Jag har, i år, som i fjor, det viktiga ansvaret att vara ledare för juryn, som förutom mig själv består av Sara Christensen, Per Kristian Nygård, Hanne Friis, Betate Petersen och Thomas Sæverud. Ett stort tack till er för ett fantastiskt samarbete! Jag vill också passa på att tacka ledningen och administrationen på Höstutställningen, och teknikerna som har arbetat med att få utställningen på plats. Ni har gjort ett fantastiskt jobb!

                                        

Juryn har gått igenom över 6000 arbeten för att till slut landa på de 104 verk som vi kan se här idag. Totalt deltar 70 konstnärer på årets utställning och 30 av dem är debutanter.

Juryn har fokuserat på att få till en så helgjuten utställning som möjligt, där alla verk ska vara gott synliga och få en placering som framhäver dem. Detta gäller också video/ film, vilket är anledningen till att alla videor/filmer får sin egen visningsform eller rum.

                                        

Vi har hållit fast vid en demokratisk princip, att skapa en utställning utifrån de ansökningar vi har fått in, och inte bjudit in några konstnärer. Vi har däremot tagit in flera verk av en del av de konstnärer som deltar. Detta ger utställningen en viss ro och tyngd.

                                        

Många av de utvalda verken tar upp eller speglar aktuella samhällsproblem och politiska konflikter, men även mer tidlösa frågor gällande människans existens är återkommande. Allvar är ett ord som jag tycker träffar utställningen som helhet. Att detta är på allvar.

                                        

Man kan se två ganska olika linjer i utställningen. Den ena är nog så dunkel, både i form och innehåll. Här finns skulpturer, målningar och teckningar i svart och verk som skildrar existentiellt eller politiskt mörker. Det är verk som tar upp kriget i mellanöstern och dess följder, den växande rasismen i Europa, norsk asylpolitik, Västens eurocentriska historieskrivning eller spåren efter kapitalismens brutala framfart. Den andra linjen i utställningen är till synes mer optimistisk och lätt. Med starka, klara färger och former är det här frågan om verk som leker med perception, vrider på vår uppfattning av rum och som elegant formar abstrakta kompositioner både i två och tredimensionell form. Här är kopplingarna tydliga till tidig modernism och konstruktivism.

                                        

Något som dock är gemensamt för dessa två linjer, och för i stort alla verk i utställningen, är att de är insisterande och har sin egen stämma. De har något att berätta, som upplevs som viktigt. De menar allvar.

Och här är något viktigt. Den egna stämman, som förmår förmedla något som ger mening, som kan visa alternativa sätt att uppleva oss själva och vår omgivning på. Konsten är viktig för att människan ska hålla ett rörligt sinne, och inte fastna i begränsande uppfattningar.

                                        

Men konst tar tid, både att lära sig uttrycka sig genom den, och att lära sig läsa eller tolka den. Det tar tid att skapa konst och det tar tid att se den. Konsten är ett språk. Ett komplext språk som kommunicerar genom flera sinnen och förstås på olika vis. Ett språk essentiellt för människans emotionella och intellektuella överlevnad.

                                        

Jag tror att konst kan reformera samhället på lång sikt, och jag är övertygad om att den (eller frånvaron av den) påverkar människans förmåga att tänka, resonera och hantera information och händelser. Egenskaper man skulle tro var särdeles viktiga i en denna tid av raska skiftningar i det politiska och ekonomiska landskapet.

Men så länge den ekonomiska tillväxten är den heliga kon, och konkurrenskraft och kapitalavkastning är målsättning för det mesta, får det fria skapandet aldrig få någon särskild plats eller status.

                                        

Det blir sett på som tidsfördriv, ineffektivt, kostsamt och onödigt. Möjligtvis kan det ha ett underhållande värde.

                                        

För att vi så raskt och friktionsfritt som möjligt, ska bli en effektiv och vinstdrivande människa, tas kreativa ämnen bort från vår grundutbildning. Det viktiga är istället att lära sig läsa och räkna så tidigt som möjligt, lära sig att svara rätt när någon frågar, och att snabbt kunna göra det någon annan begär. Att anpassa sig till efterfrågan. Lära sig vara flink och rask. Lära sig att veta tidigt i livet vad man ska bli. Lära sig att konkurrera. Följa raka linjer. Inte spåra av, inte stanna upp. Bli en vinnare.

                                

                                                                

Men människan är ju självklart mer komplex än att kunna passa in i ett sådant kapplopp eller uppfylla sådana förväntningar. Och förmågan att skapa något, om så sitt eget liv, är något som ger mycket mer mening, än att vara bäst. Om konsten inte får vara en del av ett självklart fundament i vårt samhälle, utan bara är till för en utvald grupp, då mister vi några av de egenskaperna som gör oss till just mänskliga.

                                        

Konsten är lekande, den är undrande,

den är kritisk,

den tar långa omvägar.

                                        

Och just så är människan.