Civil olydnad - en demokratisk grundsten

Reflexmässigt öppnar jag tidningen och ser diverse ekonomiska och politiska händelser beskrivas i detalj, allt i syfte att sätta in läsaren i det senaste dygnets händelser. Efter att ha bläddrat igenom spaltmeter med beskrivningar om internationella toppmöten och stockholmsbörsens senaste rörelser, fastnar jag vid en debattartikel om miljöaktivister. Artikelförfattaren återger nedlåtande ett antal individers ligistliknande handlingar, som tillfälligt har förhindrat brytningen av kol avsett för ett kraftverk i Tyskland. Instinktivt faller jag in i dennes negativa inställning till den civila olydnad som precis beskrivits, en passiv hållning som jag utan reflektion, alltid har haft. När jag ägnar en tanke åt företeelsen blir det dock allt klarare för mig hur viktigt civil olydnad är. “Viktigt” är förresten en underdrift. Civil olydnad är ett måste i ett fungerande, demokratiskt samhälle.

Civil olydnad är en metod för samhällsförändring, där man utan våld bryter mot en lag. Det görs inte i syfte att genomföra en brottslig handling, utan istället för att uttrycka en ståndpunkt och göra skillnad. I grund och botten handlar därför debatten om civil olydnad kring rätten att uttrycka sin åsikt och möjligheten att skapa förändring i en demokrati. Ändå är det många som ställer sig negativa till fenomenet. Är inte dessa rättigheter en del av våra grundläggande, demokratiska värderingar? De som använder sig av civil olydnad försöker endast bidra till en, i regel, positiv förändring i vårt samhälle, trots att detta sker med okonventionella metoder. Missförstå mig inte, brottsliga handlingar ska bestraffas, det är det inte frågan om och det är heller ingenting som bör förändras. Det är samhällets attityd mot dessa typer av icke-våldsaktioner som behöver genomgå en utveckling. För vi kan inte längre ställa oss överlägsna till denna metod, när den genom våra demokratiska värderingar genomför en positiv samhällsutveckling. Vi måste istället se det om en viktig del av vår demokrati.

Utöver att civil olydnad faller in under våra demokratiska värderingar, har det också format det samhälle vi lever i idag. I reportaget “De vägrade veta sin plats” av Jan Lindström publicerad i Texter och tankar år 1996, beskriver författaren hur Rosa Parks stod upp, eller snarare satt ner, för sina värderingar och därmed startade medborgarrättsrörelsen i USA. Den heroiska handlingen hyllas av de flesta, men det många inte tänker på är att aktionen är ett tydligt exempel på civil olydnad. Parks bröt mot lagen, blev straffad för det, och bidrog samtidigt till en enorm, positiv förändring, enligt Lindström. Parks handling borde vara en tankeställare kring hur vårt samhälle egentligen hade sett ut, utan liknande exempel på civil olydnad. Hade vi fortfarande levt i en utvecklad demokrati? Hade alla människors lika värde varit en självklarhet? Hade varje människas rätt till grundläggande demokratiska rättigheter fortfarande respekterats? Antagligen inte.

Att vända sig mot människor som använder sig av civil olydnad för att göra skillnad, är därför att direkt gå emot våra grundläggande demokratiska värderingar, samtidigt som man förnekar fenomenets betydelse för vårt samhälle. Inte bara för vår historia, utan även för vår framtid. Det är en lärdom som kan vara värd att tänka på nästa gång du läser en liknande artikel. För civil olydnad bör faktiskt inte ses som en förkastlig företeelse utan istället som en demokratisk grundsten - för det är exakt vad det är.