Jag-form (från Sundmans perspektiv)

Jag känner spyan välla upp inom mig och kastar upp i gräset. Synen av den blodige unge pojken och Jaegers arbetsamma dödande har gjort att min lusten att döda och jaga har försvunnit. Nu känner jag mig bara äcklad och osäker. Jag säger att jag ska leta efter ynglingen som kom undan men egentligen vill jag bara slippa se den döende pojkens kamp, slippa känna stanken av blod, slippa höra hans skrik. Så jag raglar fram genom buskarna.

Plötsligt snubblar över något. Fan. Det är han. Den andre. Han ligger alldeles tyst. Darrar och tittar på mig. Hans vän har tystnat och skogen är tyst. Plötsligt hör jag Jaegers röst:

      - Ser du någon?

Allvetande berättaren

Sundman kräks av våldets realitet. Han kände sig stor och stark medan jakten pågick och njöt av tanken på att fånga kaptenes mördare, tanken på att straffa och döda. Men nu när bedriften är gjord vill han bara bort.

En bit längre bort, mitt i Sundmans väg ligger den andre pojken och trycker under en buske. Han försöker göra sig så liten som möjligt. Försöker att inte finnas alls och hör hur vännens skrik mattas av. Pojken känner nästan som om skriken vore hans egna. Som om de bara snart ska vara hans egen verklighet. Plötsligt står svensken där. Alldeles över honom.